Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den franska litteraturen före 1700-talets mitt - Romanen - Marivaux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIANNE 163
Climal är ett annat. Vanligen sammanställes han med Tar-
tuffe. Men olikheten är ganska stor. För det första är
Climal ingen underklassare utan en hög herre, som icke
söker att arbeta sig fram genom sin fromhet. Och för det
andra är denna icke helt och ända igenom hycklad. Han
är verkligen i viss mening religiös, är känd för sin hjälp-
samhet, under det att Tartuffe är utan både religion och
moral. Men han är “svag i köttet“, ger vika för dess
frestelser, känner detta väl som en synd, men har — som
så ofta hos dylika naturer — en känsla av, att dessa små
eftergifter mot naturen dock kunna ursäktas, och när döden
närmar sig, blyges han icke blott över sitt handlingssätt,
utan ångrar det djupt, bekänner sin synd och söker att
gottgöra allt. Tartuffe däremot kan känna missräkningens
bitterhet, men näppeligen har han någonsin ångrat sig.
Climals karaktär med dess blandning av gott och ont är av
ett annat virke, men knappt mindre verklighetstrogen.
Såsom psykolog — särskilt i sitt intresse för den kvinn-
liga psykologien — är Marivaux således en arvtagare till
1700-talets store författare, till Racine, La Rochefoucauld
och La Fayette, och skillnaden ligger huvudsakligen däri,
att han arbetar med ett mera realistiskt, mindre allmän-
mänskligt och mera individualiserat material. Om Racine
erinrar han även genom den knappa, begränsade handlingen
och fåtalet av medverkande personer. Liksom i Racines
tragedier finnas ytterst få yttre handlingar, striderna ut-
kämpas blott inom själslivet, och Vie de Marianne står
således här i den skarpaste motsats till Gil Blas.
Den gör det även i ett annat avseende, som är av be-
tydelse för den följande utvecklingen. Le Sages hjälte hade,
såsom jag påpekat, varit alldeles fri från sentimentalitet.
Marivaux’ gestalter äro det icke. Vanligen härleder man
den allt starkare sentimentaliteten inom 1700-talets litteratur
från engelska impulser. Men samma känslofullhet förekommer,
alldeles oberoende av Steele, i det senare 1600-talets franska
roman, och sentimentaliten hos Marivaux är t. o. m. star-
kare än i den samtida engelska litteraturen. I Vie de Ma-
rianne gråtes ofantligt mycket, och alla överväldigas så av
ädla känslor, att tårarna strömma. Valville lovar i början
av romanen att av hänsyn till sin mor avstå från Marianne:
“När han sagt detta, brast han i gråt och återhöll ej längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
