Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
the dancing-master 365
kunde framställas inom konsten. Men däri ligger skillnaden
mellan den franska och den engelska realismen under
denna tid.
Hans nästa stycke, The Dancing-Master, visar mera svag-
heterna i hans författarskap. Först hans brist på uppfin-
ningsförmåga. Han har här förbundit flera motiv, men icke
lyckats att vidare skickligt kombinera dem. Från Calderons
El Maestro de Danzar har han lånat huvudmotivet: att
älskaren uppträder såsom föregiven danslärare. Men detta
motiv, som ju i olika variationer är ett bland de vanligaste
inom lustspelslitteraturen, har han knappt kunnat giva någon
större grad av sannolikhet. Det andra huvudmotivet stammar
från Molieres Ecole des maris. Men detta motiv är här till
oigenkännlighet förgrovat. Den grace, den naivitet, det
skälmska flicklynne, som göra Molières hjältinna så sympa-
tisk, ha här alldeles försvunnit, ehuru Wycherley utan tvivel
verkligen avsåg att giva en engelsk motsvarighet till Isabelle,
och hans Hippolite är trots sina fjorton år snarast en “demi-
vierge“, en skarpt koketterande ung dam, som känner allt
för mycket av världen och som har alla de simpla instink-
terna hos restaurationens damer. Och älskaren, som till
en väsentlig del lockas av Hippolites 1200 pund i ränta,
är av ett betydligt grövre virke än Molières unge, renhjärtade
hjälte. Av Wycherleys egen uppfinning är däremot en ytterst
rå, men kraftfull och säkerligen naturtrogen värdshusscen,
där han skildrar ett samkväm mellan ett par fräcka gat-
slinkor och några unga herrar, vilka föra ett språk, som i
plumphet knappt kan överträffas. Även de båda huvud-
personerna äro Wycherleys egna skapelser, den ena en ung
narr, som vill spela parisare — urbilden till Jean de France,
Svenska sprätthöken m. fl. — och en gammal idiot, Don
Diego, Hippolites far, som uppträder som spanjor. Men
båda äro rena karikatyrer och ej vidare roliga. Stycket
hade heller icke någon framgång.
Det nästa lustspelet, The Country-Wife, Wycherleys skam-
lösaste, är likaledes sammanvävt av två motiv, som Wycher-
ley knappt kunnat på ett naturligt sätt förena med var-
andra. Uppslaget till det ena har han fått från Terentius’
Eunuchus. En Mr Horner låter sprida ut, att han blivit
kastrerad, och en av hans bekanta, sir Jaspar Fidget, som
hånar honom för detta lyte, gör nu inga svårigheter att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
