Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Molières död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HINDER FÖR BEGRAVNINGEN 261
begagnade nn tillfället att utkräva hämnd på Tartuffes för-
fattare. Men vid skildringen av detta efterspel hava mo-
derna författare ofta använt både väl röda och väl svarta
färger. Modère var alls icke någon modern radikal och
hade aldrig uppträtt såsom någon kristendomsfiende. Att
han varit någon troende katolik, är väl föga sannolikt. Men
mot de yttre formerna brydde han sig ej om att bryta,
och året före sin död hade han gått till nattvarden i kyrkan
S. Germain. Vidare skickade han på dödsbädden efter präst,
som också kom, men för sent, och han hade sin särskilda
biktfader. Molière hade således ej ställt sig på någon krigs-
fot med kyrkan. Ofta uppgives, att han såsom komediant
var bannlyst och därför ej fått någon kristlig begravning,
emedan han ej på dödsbädden avsvurit sitt yrke. Men den
gallikanska kyrkan förbjöd alla kollektiva bannlysningar,
och att Molière ej personligen var exkommunicerad, fram-
går därav, att han fått gifta sig, begrava sina barn, stå
fadder och gå till nattvarden. Men nu vägrade kyrkoher-
den i S. Eustache, i vars församling Molière bodde, att
begrava honom, emedan han avlidit utan att hava mottagit
sakramentet. Detta var utan tvivel en verklig nedrighet,
även om kyrkoherden här hade formell rätt. Men troligt-
vis handlade han på order från högre ort, från den nye
ärkebiskopen av Paris, Harlay de Champvallon, en ökänd
rucklare, som några år senare träffades av Nemesis divina
— han avled av slag hos sin mätress utan att hava fått
dödssakramentet.
Inför den skymf, med vilken man nu hotade Molière,
visade sig emellertid den stackars förtalade Armande Molière
såsom en hjältinna, som i handling ådagalade, huru högt
hon skattade sin mans minne. Hon gjorde knäfall inför
Ludvig XIV och vågade i sin förtvivlan utropa: Man vill
då vägra en grav åt en man, åt vilken man i Grekland
skulle hava rest ett altare! Och hon djärvdes tillägga: Om
han begått något brott, så har hans brott auktoriserats av
Eders Majestät själv. Ludvig XIV tyckes hava imponerats
av hennes mod och svarade visserligen, att saken ej berodde
på honom, men gav strax därefter ärkebiskopen en antydan,
att det ej fick bliva någon skandal. Då den käcka Armande
uppvaktade även Monseigneur Harlay med en klagoskrift,
i vilken hon visade, dels att Molière själv sänt efter präst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
