Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - La Rochefoucauld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 MAXIMES
fem år efter hans Maximes. La Rochefoucauld däremot till-
hör Montaignes släkte. Han är en världsman, en skeptiker,
som alls icke vill sjunka ned för korsets fot att söka den
frid, som världen ej kunnat giva.
Men dess högre måste man sätta hans förmåga av själv-
analys, enär denna ej såsom hos Pascal vilar på en jäm-
förelse mellan den mänskliga ofullkomligheten och ett reli-
giöst, ouppnåeligt ideal. Livet hade kanske icke gjort La
Rochefoucauld till någon tänkare, men en sak hade det lärt
honom: att se och observera, och det var denna förmåga,
som förvandlade den desillusionerade romantikern från Fron-
den till en skarpsynt, realistisk iakttagare av sig själv och
andra, varken knarrig eller elak, aldrig upprörd eller indig-
nerad, snarare melankoliskt resignerad, icke egentligen män-
niskohatare, utan med verklig känsla för de få utvalda, som
nu utgjorde hans umgänge, en typ för den tidens gentle-
man, “l’honnête homme“, ännu med en svag rest av ung-
domens romantik — en rest, som han behöll för sig själv
och som endast svagt skymtar fram i hans Maximes. Hans
samtida skildra honom såsom en redan i ungdomen av natu-
ren något skygg drömmare. Hans samhällsställning och de
politiska förhållandena hade emellertid kastat honom in i
ett liv, som icke stämde med hans begåvning, och först
efter skeppsbrottet blev han åter sig själv.
Utan skadeglädje, också utan bitterhet, men med en lugn
och stilla pessimism, stundom med ett småleende analyserar
han varje dygd och finner denna mer eller mindre mask-
stungen. Lasterna mänga sig med dygderna såsom giftet i
läkemedlet; förståndet blandar dem samman och använder
dem mot livets vedervärdigheter. Furstarnes mildhet t. ex.
är ofta blott politik för att vinna folkets tillgivenhet. När
den utövas, är det antingen av fåfänga, bekvämlighet eller
fruktan, vanligen av alla tre motiven tillsamman. Fåfängan
är för övrigt lika stor hos alla — skillnaden består blott i
det sätt, på vilket den yttrar sig. Även bakom modet ligger
fåfänga. Det verkliga modet är att utan vittnen utföra det,
som man skulle vara i stånd att utföra inför hela världen.
Men man är aldrig så tapper på natten som på dagen; icke
blott att mörkret ökar rädslan, det döljer också både modet
och fegheten och ger en tillfälle att draga sig ur spelet.
På något dödsförakt trodde La Rochefoucauld icke. Döds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
