Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Balzac - Franska Akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALZACS ROMARE 81
intresse an detta hade han icke, och han varken älskade
eller hatade annat än med hänsyn till det allmänna.“ Ett
dylikt porträtt är ur många synpunkter intressant. Att det
är fullkomligt ohistoriskt, betyder mindre; det är lånat från
Livius’ sagor om forntidens romare, ej från den historiska
verkligheten. Men det saknar all realism, all individualitet,
det är en abstrakt, opersonlig marmorbild av Medborgar-
dygden, sådan som Richelieus tid ville att denna skulle upp-
fattas, och denna blodlösa abstraktion har Balzac kallat en
“romare“. Men i ett dylikt idealporträtt känna vi redan
igen klassicitetens människouppfattning, dess smak för de
enkla, stora linjerna, dess motvilja mot all individuell histo-
risk eller nationell karaktäristik och även det nya ideal, som
Richelieus samtid skapat av en god medborgare. Ungefär
samtidigt möta vi samma romare i Corneilles Horace. Att
Corneille skulle hava lånat sin uppfattning från Balzac, är
knappast sannolikt redan därför, att Dissertations politiques
trycktes några år efter den första representationen av Horace.
Denna uppfattning låg i tiden, ty samma romare som hos
Corneille och Balzac möta vi sedan hela tiden i det fransk-
klassiska dramat, och den enklaste förklaringen är nog den, att
detta idealporträtt var vida mera fransk-klassiskt än romerskt.
FRANSKA AKADEMIEN
Malherbes egentliga arvtagare var Franska Akademien.
Malherbe dog 1628, och endast sex år senare konstituerades
akademien, vilken blev — man frestas nästan att säga —
Malherbe förvandlad till institution.
Såsom vi minnas hade akademiväsendet uppstått i Italien,
där det redan på 1500-talet så gripit kring sig, att akade-
mier funnos i de flesta någorlunda stora italienska städer.
Men till landen norr om Alperna hade de ännu ej spritt
sig. Väl möta vi vid Karl IX:s hov en dylik akademi, av
vilken Baïf, Ronsard, Belleau m. fl. voro medlemmar, men
dess verksamhet upphörde snart, redan 1584. Den, som
upptog idéen, var den store kardinalen och upptog den så-
som ett led i sitt arbete på Frankrikes centralisation. Ut-
gångspunkten var ett alldeles privat kotteri utan alla fasta
former. Några lärde, några författare och några litterärt
Schiick. Allmän litteraturhistoria. IV. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
