Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Klassicitetens pioniärer - Malherbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2 MALHERBES BETYDELSE
och genombrottet hade alls icke samma eruptiva kraft som
i de båda grannlanden. Mellan Tamburlaine och Romeo
and Juliet ligga blott några få år, men mellan Malherbe
och klassicitetens stormän omkring ett halft sekel. Men
så var Malherbe heller intet snille som Marlowe. Han kunde
blott fastslå de allmänna principerna ; att draga den estetiska
konsekvensen ur dessa tog tid och krävde större begåvningar.
Men Malherbe var onekligen en skald för det nya Frank-
rike, som Henrik IV och Richelieu skapat, det auktoritetens
och centralisationens Frankrike, som rest sig ur anarkien
under de sista Valois. Malherbes sympati för den ordningens
anda, som efterträtt upplösningens, var tydligen fullt upp-
riktig, och i ett privatbrev skriver han: “det bästa, som
de kunna göra, vilka leva i monarkiska stater, är att ära
konungarna och foga sig efter deras vilja . . . Vad mig be-
träffar, har jag alltid ansett det vara riktigast att hålla inne
alla anmärkningar om fartygets kurs, när jag blott är en
vanlig passagerare, och det bästa råd, jag kunnat giva dem,
som befinna sig i samma ställning, har varit att fråga sjö-
männen. De oroliga huvuden, som vilja förleda folken till
olydnad, hava vanligen slagit in på den vägen, att de in-
billat dem, att de äro illa styrda. Men på de ledande plat-
serna hava vi så stora män, att om de icke funnos där, så
skulle vi nödgas kalla dem dit. “ Är det icke en fläkt
från Ludvig XIV:s tidevarv, som redan här slår oss till
mötes? Det är dess djupa vördnad för all auktoritet och
dess fasa för allt, som kan rubba den ideala enhet, man
satte så högt. För så vitt Malherbes dikter hava något
idéinnehåll, utgöres detta av en hänförd hyllning åt det
nya, starka konungadöme, som gjort slut på anarkien, och
ehuru en ojämförligt ringare begåvning blev Malherbe där-
för för Henrik IV, vad Vergilius varit för Augustus.
Den Ronsardska tiden hade ännu burit renässansens drag,
och överallt stöta vi på kraftfulla, nästan obändiga naturer
i stil med Agrippa d’Aubigné. Under deras inbördes kamp
hade staten skakats i sina grundvalar, och denna individualism
avspeglar sig ock i litteraturen. Den dikt, som då utformades,
var till sin kärna lyrisk, i det att den framför allt gav ett
uttryck åt individens stämningar.
Malherbe däremot dräper lyriken, som sedan ej uppstår
förr än med André Chénier. Liksom individualismen inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
