Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - Återblick på Shakespere’s diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
shakspere’s diktning 56 1
behövde stryka en enda rad i sitt manuskript. Detta intryck göra
också själva dramerna, som äga skissens friskhet och aldrig verka
elaborerade. Om någon originalitet i själva fabeln bekymrade han
sig icke; handlingen i de allra flesta av hans stycken är lånad
från noveller eller äldre dramer; en stor del kan med vår ter-
minologi blott betecknas som bearbetningar, och inadvertenser
förekomma ofta. Om spanjorerna haft sin styrka i upp-
finningsförmågan, hade Shakspere däremot sin i karaktärs-
teckningen. Icke blott att denna är oändligt mycket djupare
än spanjorernas ; den är också vida mera allmänmänsklig.
Shakspere’s drama, så engelskt det än är, har därför blivit
ett drama för hela världen, under det att spanjorernas dock
aldrig, med undantag för litterära kretsar, kan få en publik
utanför Spanien. Shakspere’s instrument är också rikare,
och det hör dock till diktens underverk, att samme skald
kunnat skapa gestalter, som äro varandra så olika som
Falstaff, Ariel, Prospero, Hamlet och Macbeth.
Grundtonen i hans dikt är humanitet. Han hade sett
livet och själv levat med i det, det hade icke alltid farit
så milt fram med honom, men det hade lärt honom över-
seende med de mänskliga bräckligheterna och det hade skänkt
honom förmågan att överallt upptäcka något berättigat. I
sin moraliska och religiösa uppfattning var han sällsport fri-
gjord, och endast den bornerade dogmatismen var honom
motbjudande. Demokrat var han icke, ehuru själv en folkets
son, men för den enkle, hederlige mannen hade han en djup
medkänsla, även om han föraktade massan såsom sådan,
just därför att den var så inhuman och så dogmatisk. Han
var en olärd man enligt den tidens fordringar, och sin
levnadsvishet hade han fått icke ur böcker, utan genom
observation på livet, genom samtal med vänner och genom
eget tankearbete. Humanist enligt den vanliga meningen
var han således icke, och dock har ingen såsom han ut-
präglat humanismens verkliga ideal. Hans dikt är dock
blomman av renässansens kultur, vars vackraste drömmar
här taga gestalt. Dess verklighetssinne får aldrig ett kraf-
tigare uttryck än i hans drama, men denna realism är där
förenad med en ideal uppfattning av livet och med en graciös,
luftig fantasi, inför vilken Spensers “fairyland“ bleknar bort
såsom en overklig skuggvärld.
Schiick, Allmän litteraturhistoria. III. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
