Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Shakspere - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 MIDSOMMARNATTSDRÖMMEN
i Shaksperes stora sorgespel, icke något själslidande, som
bryter ned karaktären och förvandlar denna, upplösningen
beror på en tillfällighet, och dock kan det ifrågasättas, om
något av Shakspere’s mognare sorgespel verkar så mäktigt
gripande som detta, så fyller oss med medkänsla, med den
renande smärta och den elevation, som är tragediens egent-
liga väsen.
En originell karaktär har Shakspere — blott efter en
antydan i novellen — lagt in i sitt drama: Mercutio,
den spirituella sällskapsmänniskan med sitt sprakande fyr-
verkeri av kvickheter, en typ, som under hela Shakspere’s
ungdom tyckes hava intresserat honom, som förebådas hos
Biron i Kärt besvär förgäves, och som i olika skiftningar
fulländas i Benedikt i Mycket väsen för ingenting och i
Jacques i Som Ni behagar. Ett glansnummer är Mercutios
karaktäristik av Queen Mab, och detta något omotiverat in-
fogade stycke tyder på, att skaldens fantasi samtidigt arbetade
med en ny dikt: Midsommarnattsdrömmen. Anledningen
till att detta skrevs var antagligen ett högtförnämt bröllop
vid midsommartiden 1596 — vilket vet man icke, och alla
gissningar hava visat sig grundlösa. Detta bröllop ville
man emellertid fira också med ett skådespel, och på det
fick lord kammarherrens trupp beställning. Men stycket
skiljer sig på ett högst anmärkningsvärt sätt från alla äldre
försök av detta slag. Dessa hade, såsom Lÿly’s och andra
hovpoeters, varit kalla, mytologiska allegorier eller fadda
herdaspel, som mynnat ut i ett obligatoriskt smicker åt
brudparet och drottningen. Väl infogade även Shakspere
en passant en hyllning till Elisabeth, som tydligen var när-
varande — en dylik hyllning ingick i alla festprogram den
tiden — men för övrigt gav han ett fantastiskt lustspel av
en folklig, äkta engelsk typ, ett stycke, som sedan det upp-
förts inför hovet, med kanske ännu större fördel kunde
givas på folkets egen scen. Liksom Greene’s lustspel och
Shakspere’s egna från äldre tid är även detta sammanvävt
av olika motiv, men dessa äro här rent virtuosmässigt sling-
rade om varandra, så att det hela verkar just såsom det
skall: såsom en bizarr, fantastisk dröm. Dessa motiv har
han lånat från olika håll. Ramen, Theseus’ och Hippolitas
bröllop, har han fått från Chaucers The Knights tale eller
möjligen från någon dramatisk bearbetning därav, huvudhand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
