Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lopes samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och så till vida är El Burlador ett uttryck för den
antiaristokratiska strömning, som går igenom den spanska litteraturen.
Don Juans förförelsemetoder äro ytterst enkla, och han har
alls intet demoniskt lockande hos sig. Då stycket börjar,
förför han hertiginnan Isabella, därigenom att han i nattens
mörker utgiver sig för hennes älskare Don Ottavio. Därpå
bedrar han en — för övrigt mycket mytologiskt bildad —
fiskarflicka Tisbea genom det ej allt för ovanliga knepet att
lova henne äktenskap. Numro tre är en dotter till den ädle
kommendören Ulloa, Donna Anna, som under natten stämt
ett möte med sin älskare, i vars ställe Don Juan infinner
sig, och numro fyra är en ganska enfaldig bondflicka, som
tjusas med löftet att bliva hans gemål. Synnerligen
uppfinningsrik är Sevillas ärkeförförare således icke, och stycket
skulle väl heller aldrig hava tilldragit sig någon
uppmärksamhet, om ej det haft två verkligt gripande och kraftigt
skrivna scener. På donna Annas nödrop störtar hennes
far, kommendören av Ulloa, in, en strid uppstår och Don
Juan dödar honom. Då rucklaren en natt någon tid
därefter stannar inför den staty, som man upprest åt den
mördade, vågar han i sitt övermodiga hån inbjuda den döde
till en aftonmåltid — och “stengästen“ kommer. Denna
scen är onekligen ett spanskt glansnummer, där den hemska
spökstämningen är förträffligt återgiven. Det klappar på
dörren, och tjänarne, som gå att öppna, störta bleka av fasa
tillbaka. Till sist måste Don Juan själv låta upp dörren,
och in träder nu stengästen. Ett ögonblick bävar även Don
Juan tillbaka, men det nästa är han åter sig själv, ty mod
vill författaren dock ej frånkänna honom, och han bjuder
gästen taga plats. Med en vink befaller spöket, att
betjäningen skall avlägsna sig, och nu börjar en dialog mellan
gengångaren och Don Juan: “Vad vill du, spöke,
gyckelbild? Lider du i skärselden, vill du ha upprättelse. Dväljes
du icke vid Guds tron? Skildes du hädan i synd?“ På dessa
frågor, vilka för ett spanskt auditorium betydde allt, svarar
stengästen intet, men tager emellertid Don Juans hedersord
på att uppfylla det löfte, som kommendören fordrar. “Som
riddare håller jag mitt ord.“ — “Räck mig då din hand,
frukta intet.“ — “Frukta? Varför? Vore du än själva
helvetet, räckte jag den åt dig.“ Och så lovar han att kvällen
därpå klockan tio komma till kommendörens gravkapell att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
