Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Inledning - Pietro Aretino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påvegunstling var vansklig, och Aretino fick snart erfara så stora
obehag därav, bl. a. genom ett lönmordförsök, att han strax
före il Sacco di Roma beslöt att övergiva påvestaden, slå
sig ned i Venedig och bli en “fri man“. Problemet att
leva blott av sin penna utan alla sinekurer, var ingalunda
lätt, men Aretino lyckades verkligen lösa det, och han är
den moderna tidens förste frie litteratör. Med en mindre
vacker term skulle man också kunna kalla honom dess förste
skandalskrivare i stort, ty det var faktiskt på skandalen
eller kanske rättare på allas fruktan för hans talang såsom
skandalskrivare, som han byggde sin ekonomi.
Han uppvaktade de mäktige, Karl V, Frans I, påvarne,
furstar och stormän med sina brev, smickrande och kvicka.
Förstod man ej meningen i dem och honorerade man ej
författaren med en motsvarande hedersgåva, var man säker
på, att ett nytt brev eller en dikt av alldeles motsatt
innehåll skulle spridas åt alla håll. Och det gick ej att
avspisa “il flagello dei principi“ (furstarnes gissel), som han
kallades, med några tomma och mindre kostsamma titlar,
ty ehuru Aretino var ytterligt fåfäng, så hade han dock
allt för starkt sinne för realia för att nöja sig med en dylik
betalning. Clemens VII försökte en gång muta honom
med ett kejserligt adelsbrev, men för detta betackade
Aretino sig, ty en adelsman utan mynt var såsom en mur utan
grund. I följd härav började också guldet att strömma till
hans bostad i Venedig, han erkändes nästan offentligen
såsom en stormakt, och både Karl V och påven visade
honom en uppmärksamhet, som erinrar om den, som
regeringarna nu visa pressens män. Men rik blev Aretino aldrig.
Ty lika lätt som guldet strömmade in, lika lätt strömmade
det åter ut. Aretino älskade “il vivere risolutamente“, levde
högt, brände sitt ljus i bägge ändarna och förstod mer än
någon annan att njuta av tillvaron. Han hade så gott som
öppen taffel, tyckte om ett gott bord, hade en fin artistisk
smak, köpte konstverk och dyrbarheter, var nära vän med
Venedigs främste målare och bildhuggare, med Tizian och
Sansovino, hjälpte alla, artister, tiggare och icke minst
banditer och vackra flickor, hade nästan ett harem i sitt hus,
men trots sitt skandalskriveri, sin liderlighet och sin brist
på heder i vanlig mening kan han snarast betecknas såsom
en god människa. Flera av sina älskarinnor var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
