Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humanismen utanför Italien - Den tyska humanismen och reformationen - Reuchlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
praktiskt genomföras, utan bleve blott ett slag i luften, och den
enda riktiga vägen att vederlägga en villomening var icke
våldsåtgärdernas väg, utan den vetenskapliga bevisningens.
På okänt sätt lyckades Pfefferkorn få tag i detta yttrande
och gav ut en rasande nidskrift mot Reuchlin, vilken han
beskyllde för okunnighet och allehanda moraliska lyten.
Härpå svarade Reuchlin i skriften Augenspiegel (1511). Men
nu utvecklade sig striden till en allmän kamp för och mot
Reuchlin. Hochstraten instämde Reuchlin för sin
kättardomstol i Köln, Pfefferkorn lyckades få ett kejserligt påbud
mot “Ögonspegeln“, och de teologiska fakulteterna i Köln,
Maintz, Erfurt, Louvain och Paris uttalade sig mot skriften.
Reuchlin vägrade att infinna sig inför Hochstraten och
vädjade till biskopen av Speier, denne frikände honom, men
Pfefferkorn överklagade domen hos påven. I Rom drog
processen emellertid ut, och först 1520 föll en slutgiltig
dom, i vilken Ögonspegeln fördömdes. Men detta utslag
tyckes aldrig hava blivit bekant. Reformationen, som
uppslukade alla andra intressen, hade då utbrutit, och den
allmänna meningen hade redan avkunnat sin dom — till
Reuchlins fördel.
Lika energiskt som munkar och teologer tagit parti för
Pfefferkorn och Hochstraten, lika enhälligt hade alla
humanister fylkat sig kring Reuchlin — alla utom en: en
obetydlig humanist i Köln Ortvinus Gratius, vilken också såsom
avfälling fick uppbära brorslotten av sina forna
meningsfränders förbittring.
Skrifter från de bägge lägren haglade nu om varandra,
och själv utgav Reuchlin två samlingar av brev, som
berömde män riktat till honom med erkännande och
uppmuntran, Epistolas clarorum virorum (1514) och Epistolæ
illustrium virorum (1519). Till den förra samlingen anslöt sig
den tyska humanismens främsta satiriska vapenbragd, Epistolæ
obscurorum virorum i två band, utgivna 1515 och 1517.
Brevens adressat är den olycklige Ortvinus Gratius, och
brevskrivarna äro icke några viri clari et illustres såsom
Reuchlins korrespondenter, utan viri obscuri — obskuranter.
De skriva också på den mest barbariska kökslatin, och tonen,
språket och synpunkterna hos Reuchlins vedersakare äro så
lyckligt imiterade, att åtskilliga av dessa verkligen läto
narra sig och togo breven på allvar. Brevskrivarne —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
