Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Högrenässansen i Italien
- Pulci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PULCI
Lorenzos krets skulle emellertid göra en icke oviktig insats
i den rena epikens utveckling. Till hans omgivning hörde
ock Luigi Pulci, (född 1432, död 1484), som kanske närmast
tjänstgjorde såsom mediceernas rolighetsminister, ehuru han
även användes för allvarliga värv och fick utföra åtskilliga
diplomatiska uppdrag. Någon humanistisk bildning hade han
icke, och hans huvudsakliga uppgift tyckes hava varit att
med sina burleska upptåg muntra upp det mera allvarliga
sällskapet. I det syftet fick han av Lorenzos mor tillsägelse
att författa en hjältedikt, som kunde läsas upp vid bordet,
och i åtlydnad av denna befallning skrev han nu sin Morgante
maggiore. Författareskapet tog han mycket lätt, och såsom
Pio Rajna* visat plagierade han helt enkelt en äldre folkdikt,
som Rajna kallar L’Orlando, varjämte han för övrigt anlitade
även andra populära eper. Innehållet är också det i
Karlsagan vanliga, striden mellan de båda släkterna Chiaramonte,
dit Orlando och Rinaldo höra, och Maganza, förrädarätten,
Ganelones släkt, och det hela slutar med slaget vid
Roncevaux. Men den egentlige huvudpersonen är icke Orlando,
utan en halft komisk, halft allvarlig gestalt, jätten Morgante,
som av Orlando omvändes till kristendomen och sedan troget
följer honom, beväpnad med en väldig klockkläpp, med
vilken han utför underverk av styrka. Men ehuru Pulci
icke var någon lärd, var han dock en bildad man, och de
råa och otympliga förebilder, han valt, blevo därför under
hans hand något nytt och annat.
Redan i de äldsta franska chansons hade ett burleskt
drag ingått — vi erinra oss le Pèlerinage de Charlemagne
— och i Italien hade detta än ytterligare stegrats; den
borgerliga publiken lyssnade visserligen med beundran till
de tappra riddarnes sällsamma bragder, men den ville ock
få skratta, och det fick den. För ett dylikt folkligt skämt
hade både Pulci och Lorenzo sinne, men gycklet, som hos
gatsångarna varit naivt, blev här medvetet, kom in såsom
en kontrast till det för övrigt allvarliga innehållet, såsom
den bildade författarens skämt med det folkliga ämne han
valt, ett gyckel, som kanske mindre gick ut över sagans
egna hjältar än över den naiva uppfattningen hos det folkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0122.html
