Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högrenässansen i Italien - Poliziano
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjältedikten, men detta får nu först under hans hand sin egentliga
karaktär, blir ett uttryck för en spirituell och fantasirik
författares berättarkonst och avspeglar på ett ypperligt sätt
dennes individualitet. Det var denna av Poliziano utbildade
stanz, som Ariosto sedan övertog.
Det sakliga innehållet i Stanze per la giostra är mycket
tunt och blott ett ganska skört pärlband, som sammanhåller
Polizianos alla växlande fantasiutflykter. Giuliano, som ännu
ej förstår kärlekens makt, går helt upp i jaktens nöjen,
men så beslutar Cupido att hämnas på den känslolöse, under
en jakt får han på gudens tillskyndan se den sköna Simonetta,
och därmed är han hennes och Cupidos fånge. Venus vill nu,
att han i vapenkonst skall visa sig värdig den älskade, Giuliano
gör sig beredd till striden — torneringen — och därmed
avbrytes dikten, vare sig nu att Poliziano ledsnat på det hela
eller att han ej hunnit längre, då Giuliano 1478 mördades.
Men i själva verket är detta knappt någon förlust, ty det
betydande i Stanze per la giostra är icke själva dikten,
utan den författarpersonlighet, som här träder oss till mötes,
och denna känna vi redan genom fragmentet. Någon lugn
och objektiv framställning såsom antiken och medeltiden
varken kan eller vill Poliziano giva, utan han ilar från den
ena skildringen till den andra, allt efter som hans
inbillningskraft lockar honom, och det är dessa utflykter, som för honom
bli det väsentliga: skildringen av jaktens växlingar, av
sommarnatten, som lägrar sig över skogen, av Venus’ bostad o. s. v.
En målning ger anledning till en annan, ett uttryck
framkallar en stämning, som han måste skildra, denna ger honom
en ny idéassociation, och så fortgår det genom hela dikten,
som är fylld av en jublande glädje över allt det sköna i
denna värld. Något epos är hans dikt således icke, men
den kan dock med viss rätt räknas dit, ty den anger tonen
för hela den följande tidens romantiska epos, först för Ariosto,
sedan för Byron. Och denna form, genom vilken författaren
själv så starkt framträder, är dock något mera väsentligt
än innehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
