Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Fornkristen lyrik och epik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiendens anfall. För att hämta mod uppstämde man då —
efter arianernas föredöme — sånger, i vilka församlingen
bekände sin tro. Dessa sånger, som diktats av Ambrosius,
sjöngos av relationen att döma av växlande körer, således
antiphoniskt såsom i den syriska kyrkan, och Augustinus
tillägger också, att man här följt “orientalernes“ bruk. Från
Milano överfördes sedan denna hymndiktning till andra
västerländska kyrkor, och vi få därför tillfälle att i det följande, på
tal om den latinska liturgien, återkomma till denna lyrik, som
under medeltiden nådde en så hög konstnärlig utbildning.
Av Ambrosius’ dikter finnas endast fyra av obestridd
äkthet, kvar, nämligen Deus Creator omnium, Æterne rerum
conditor, Iam surgit hora tertia och Veni redemptor gentium,
alla i fyrradiga strofer på jambisk dimeter med noggrant
iakttagande av kvantiteten. Formellt sett ansluta sig dessa
hymner således till den latinska, och icke till den hebräiska
eller syriska lyriken. Innehållet har häller icke något av
den hebräiska diktens flykt, utan är snarare
dogmatiskt-didakfiskt — ungefär som de äldsta protestantiska
psalmerna. Den äkta, ur hjärtat sprungna lyriken började först
efter antikens fall, sedan en ny världsåskådning brutit in.
Längre nådde man inom den kristna epiken. Inom den
romerska delen av riket inleddes denna av Juvencus’ omkring
330 skrivna Historia evangelica i fyra böcker, en
omskrivning på hexameter av evangelierna och ett intressant försök
att ersätta hedningarnas nationalepos med ett kristligt;
Juvencus börjar också med en invokation icke till muserna,
utan till den Helige ande. Men poetiskt står denna
parafras ej högt. Mera betydande är egentligen blott en av
denna tids kristna romarskalder, Aurelius Prudentius Clemens,
som verkligen skapat något nytt och obestridligen var en
stor poetisk begåvning. Han föddes 348 i Spanien, och
efter ett något stormigt liv vände han sig till ett kristligt
författarskap, som utmärker sig för sin färgrikedom och
sin fantasikraft. Hans dikter äro av flera olika slag,
en del didaktiska; litteraturhistoriskt mest betydande är
hans Peristephanon eller en samling av versifierade
helgonlegender om S. Laurentius, S. Eulalia, S. Agnes m. fl.,
vilka icke olämpligt karaktäriserats såsom fornkristna ballader;
några av dem — såsom den förträffliga om S. Laurentius
— hava också något av folkvisans humor hos sig och dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
