Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Fornkristen lyrik och epik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stavelseantal, ej, såsom i grekiskan, på kvantitet, och då denna
syriska religiösa diktning fick en stor inverkan både på den
grekiska och den latinska, blev också denna versprincip av
betydelse. Vidare föredrogos dessa sånger inom den syriska
kyrkan antiphoniskt d. v. s. av växlande körer, antagligen
i anslutning till den judiska ritualen. Emellertid voro
Bardesanes’ egna hymner gnostiska och hava därför ej bevarats,
utan ersatts av rättrogna, som formellt dock anslöto sig till
de gnostiska. Måhända äro dock de hymner, som finnas
infogade i det gnostiska Thomas-evangeliet, av Bardesanes,
och det är i så fall egendomligt att iakttaga, huru nära de
stå den lyrik, som vi känna från Höga Visan.
Till en början tyckes således grekernas religiösa dikt hava
stått under orientaliskt inflytande — helt naturligt, då
grekerna själva ända sedan Sapphos dagar ej ägt någon egen
lyrik. De fingo knappt häller någon dylik förrän efter
antikens slut, och den första grekiske, kristne skalden av
någon betydelse, Gregorios av Nazianzos (början av
300-talet) var ej egentligen lyriker. Hans förnämsta dikter äro
ett slags versifierade självbekännelser, som erbjuda en viss
likhet med Augustinus’ Confessiones och äro mera
biografiska än lyriska.[1] I allmänhet äro hans dikter på klassiska
metra, men två av dem äro byggda på den nya
aksentprincipen, som antagligen från den syriska diktningen nu,
vid antikens slut, börjar tränga in i den grekiska.
Mera utvecklades denna kristna lyrik på romerskt språk,
även här troligen i anslutning till den syriska. Den, som
skall hava infört den kyrkliga hymndiktningen i den
västerländska kyrkan, var biskop Hilarius av Poitiers, som en
längre tid vistats i Byzans och därunder lärt känna den
grekiskt-syriska liturgien. Men av hans hymner finnas inga
kvar, och faktiskt blev det Ambrosius, Milanos bekante
biskop i slutet av 300-talet, som blev den västerländska
hymnens skapare. Om den latinska kyrkosångens tillkomst
berätta han och Augustinus följande. Det var under striden
mot de för tillfället övermäktiga arianerna. De rättrogne
hade samlat sig i basilikan och väntade varje ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
