Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Retoriken och dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbildat i hela dess onatur. På renässansen slogo emellertid
dessa “stikhomytier“ oerhört an, och även Shakspere, som
ju ej var vidare påverkad av antiken, begagnar i sina äldre
sorgespel ett dylikt, från Seneca stammande replikskifte.
Var och en av de nu obligatoriska fem akterna avslutas
väl med en körsång, men denna innehåller blott allmänna
betraktelser och kan lika väl hava reciterats som det övriga.
I handlingen ingriper Senecas kör lika litet som senare
renässansens, vilken från honom också fått schablonen för
innehållet: lyckans obeständighet m. m.
Ehuru dessa stycken i självständighet stå vida över
Plautus’ och Terentius’ kontaminationer av nyattiska
lustspel, kunna de dock knappt få högre rang än romerska
efterbildningar av äldre grekiska tragedier. Senecas Œdipus
ansluter sig med åtskilliga förändringar till Sophokles’
bekanta drama, i Hercules furens, Phædra och Medea följer
han i det hela Euripides, hans Agamemnon tyckes till
förebild hava haft någon senare bearbetning av Aiskhylos’ drama,
och för dem, för vilka någon förebild ej är känd, såsom
Thyestes, begagnade han sannolikt några nu förlorade
grekiska stycken. Men å den andra sidan har han givit dessa
efterbildningar en mycket stark romersk krydda. Redan
valet av ämnen tyder på den romerska smaken för blod:
Œdipus, som utsticker sina ögon, Hercules furens, Hercules
Œtæus och framför allt Thyestes. Atreus och Thyestes äro
bröder, den förre har förfört den senares maka, och nu vill
Thyestes hämnas. Med fagra ord lockar han brodern till
sig, av en budbärare få vi sedan höra, att han mördat
Thyestes’ söner och anrättat dem till en måltid åt den
olycklige fadern. Därefter skåda vi Thyestes vid det festligt
dukade bordet, halvrusig, men likväl fylld av en oförklarlig
ångest. Atreus räcker honom då en bägare vin — i
verkligheten sönernas blod. Thyestes, som ännu ej känner deras
död, kan likväl ej föra bägaren till sin mun. Men till sist
får han höra den förfärande sanningen: att han ätit sina
egna barns lik.
Denna smak för starka effekter röjer sig ock i det ymniga
bruk, som Seneca gör av andar och gengångare. I Œdipus
lägger han in en scen, som ej funnits hos Sophokles: en
uppenbarelse av Laius’ ande. I Agamemnon, som hos
Aiskhylos börjat med den utställde väktarens monolog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
