Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Tragedien - Euripides
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling är Euripides mera modern än de föregående.
Han är det ock i karaktärsteckningen. Redan Sophokles
hade varit psykologiskt intresserad, och en antydan härom
hava vi i den framstående plats, som kvinnan intar i hans
drama. Men Euripides går här ännu längre, hans mest
genomarbetade gestalter äro kvinnor, och i själva verket är
han den förste, som väljer den erotiska lidelsen såsom motiv
för ett drama. I den psykologiska analysen tränger han
också djupare än Sophokles, och hos honom finna vi för
första gången hos samma person en strid mellan olika
lidelser. Så utkämpar Medeia en strid mellan sitt hat mot
den trolöse Iason och sin kärlek till barnen, och ännu mera
komplicerat är Phaidras själsliv. Den gamla
Hippolytossagan, där Phaidra är hjältinnan, behandlade Euripides
t. o. m. två gånger. Den äldsta redaktionen, som är
förlorad och endast känd genom Senecas efterbildning, var
ännu föga finkänslig. Phaidra förälskar sig i sin styvson,
antastar honom på samma oförblommerade sätt, som vi
känna från den befryndade sagan om Potifars hustru, men
tillbakavisas och anklagar Hippolytos för våldtäkt. Men
denna brutalitet hade stött publiken, och Euripides skrev
därför ett nytt stycke, där han på ett annat sätt tog upp
ämnet. Phaidra är också här gripen av samma förtärande
lidelse, men denna har nu att kämpa mot hennes naturliga
kyskhet. Utan att yppa sina kval lider hon tyst, och endast
hennes förtrogna amma kan locka ur henne en antydan
om orsaken till hennes förstämning. Mot Phaidras önskan
vänder sig amman till Hippolytos, men tillbakavisas av
denne med förakt — ett förakt, som verkar så starkt på
den olyckliga Phaidra, att hon själv förkortar sitt liv.
Detta är onekligen Racine före Racine, men olyckligtvis
bibehöll Euripides den gamla avslutningen. Med döden för
ögonen skriver Phaidra en falsk angivelse mot Hippolytos,
som härigenom går under. Men en dylik angivelse, som
kunnat passa för sagans Phaidra, står alldeles i strid med
den nya karaktär, Euripides skapat, och även här kom han
således som så ofta att stanna vid uppslaget utan att kunna
fullfölja det.
Det återstår ännu en sista punkt. Det äldre dramats
karaktärer hade aldrig utvecklat sig. Sådana de varit vid
dramats början, äro de vid dess slut, och en dramatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
