Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chi-mo-ka-ma - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
gå så långt — och så lade jag dit luntan, tände på
och steg ett bra stycke ifrån, men inte längre än att
jag kunde se, avståndet var kanske sex meter, längre
ansåg jag mig inte behöva gå för att vara skyddad,
och så stod jag där och såg hur rasande hastigt
trasslet brann runt käppen, jag nästan inte hann
tänka, innan jag hörde en ganska ilsken smäll.
Jag vaknade på samma plats jag fallit och
undrade om jag var blind, men så såg jag stjärnorna
tindra. Då tog jag mig om huvudet, ty jag tog för
givet att jag var sårad, men jag kunde ej finna
att jag skadat mig alls. Säkert hade jag träffats i
bröstet eller maggropen av ’en bit av kanonen. Nu
reste jag mig upp och ropade på Simmons, som
kom ut. Han var arg över hela tillställningen och
sade att det varit det bästa om jag skjutit ihjäl
mig själv, så att Collie sluppit göra det. Irländaren
kunde vara att vänta när som helst, och Simmons
tog avsked av mig, så säker var han att något skulle
ske. Jag visste också, att om Collie sköt mig,
skulle Simmons skjuta Collie, och jag började tycka
det var otäckt.
När Collie kom hem saknade han inte sitt krut
genast. Ingen av oss sade ett ord om det krut han
tagit från mig. Inte heller kunde vi tänka på att ge
oss i väg, då skulle han genast ta fram sitt krut för
att ladda innan han följde oss på väg.
Dagen efter satt jag framför spiseln och rökte,
när Collie tog fram blecklådan. Jag tänkte skynda
mig att kasta ut hans bössa genom den öppna
dörren, men så kom jag ihåg att den var oladdad.
Simmons stod i ett hörn av rummet och iakttog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
