Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Villes hädanfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Så länge jag lever skall jag aldrig glömma denna
vårkväll, när ångorna och dimmorna så småningom,
som tysta, flytande vita murar stego upp kring de
fjärran öarna och lommarnas skrik bröto mot
tystnaden därute på de vilande vattnen. Det var en
känsla av genomkämpat arbete, av slutad möda och
helg, som smög sig genom ens kropp. Och så gick
solen ner.
Jag vet inte om mina larmande kamrater kände
det så. Ville hade redan druckit så mycket att
hans hjärta höll på att strejka, och när vi såg honom
ligga likvit och med hävande bröst framför
öltunnan, togo vi och buro honom upp till baracken.
Och det var där som han dog, på detta
besynnerliga sätt som kom mig att undra över om det fanns
någon sanning i talet, som var gängse i bygden,
när någon var ovanligt uppsluppen: »Dä bådas full
imot nånting». (Detta proverb är nästan
oöversättligt, men den egentliga betydelsen blir
ungefär: Skratta lagom, det kanske bebådar din olycka!)
Ty strax innan Ville dog, genomfors han nog
av dunkla hågkomster från bachanalen kring ölfatet.
Han satte sig upp och mumlade, med sjungande och
släpig, falsk röst: »Hem, hem, brusande våg mig
fören...»
Det gjorde ett hemskt intryck på alla utom på
mig. Jag tyckte att det var en viss poesi med
stackars Villes sista sjöresa, som fått sin
ankarplats vid öltunnan.
— Han skall höra änglarnas sång snart! sade
jag. Men ingen av grabbarna förstod hur jag
menade.
Dan Andersson. IV. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
