Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - I höanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
smala böjliga liar från Hedemora avpetade
starrgräset och många gånger i förklädet bära fram det
till någon öppen plats där det kunde läggas i en så
kallad brea för att något torka i solen, innan
drängen och lejkarlen på eftermiddagen kommo
dit med sina bålvivor eller svalkar för att
på ryggen bära det ur sankmarkerna fram till
närmaste hässja. Det kunde hända att kärrhöet var så
vått att vattnet rann ned utefter ryggen på den som
bar. Ofta var höbördan befolkad med ettermyror
som plågade bäraren, men om han släppte ned
bördan, kunde han ej utan hjälp få den på ryggen
igen, han måste tåla och lida, med ansträngt
ansikte och bultande bröst, förblindad av svett
och frömjöl ur höet, med vassa starrstrån
stickande som nålar fast i den svettiga halsen, tills
den befriande hässjan vinkade, där bondfar själv,
mager, ivrig och ilappade byxor och skinnväst ’
tog emot lasten som husslaven äntligen fick vältra
av sig, för att med den tomma svalken återvända
till räfserskan som nu krafsat ihop tio eller tolv
breor till en ny last. Jag överdriver ej om jag
påstår att många slåtterkarlar av grov och
välbyggd konstitution buro bördor på åttio till ett
hunda kilogram. Omfånget av en sådan ryggbörda
hö, låt vara fuktigt och därför mindre skrymmande,
var respektingivande.
Men själva slåttern var dock det märkvärdigaste
av allt. Ofta växte det saftigaste gräset i
stenbesållade marker bland stubbar och tuvor, och det
erfordrades träning från tidigaste barnaår för att med
en vanlig lie, som dock ej fick vara för bred, helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
