Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
547
att det åtminstone icke står läsligt inskrifvet där. Nej,
ty en doktrinär respekterar icke fakta, utan fordrar att
de skola böja sig för honom. leke heller hjälper det att
ådagalägga, att tvisten om absolut eller suspensivt veto
är föga mer än tvist om påfvens skägg. Nej, en
doktrinär svarar blott, att enligt »sakens natur» bemälda skägg
är samhällsordningens pansar.
Fåfängt manar man en doktrinär att besinna, det
oberäkneliga olyckor kunna följa af en långvarig, mer och
mer förbittrad partikamp. Fåfängt, ty doktrinen går
framför folkets bästa och fosterlandets framtid. Doktrinärerna
kunde gärna vidkännas såsom valspråk de ord hvilka man
vrångt och oärligt lagt i munnen på Dupont (de Nemours):
»Må kolonierna hellre förgås än en princip».
Fåfängt också fäster man en doktrinärs
uppmärksamhet på historiens varnande lärdomar. Fåfängt, ty en
doktrinär tror icke på faran, därför att han icke ser den, och
han ser den icke därför att han blundar. Det är, som
man vet, inom djurriket denna politiska metod, att sticka
hufvudet i busken, har blifvit uppfunnen. Men den
till-lämpas så mycket inom statsmannavärlden, att vi, äfven
med fara att beskyllas för Darwinism, häri finna mindre
ett bevis på människornas herravälde öfver kräken än på
deras likhet med dem.
En doktrinär hyser den orubbliga tron, att — vill
man med framgång sätta sig emot obefogade anspråk och
omogna reformer — då skall man, utan att vika en tum,
bekämpa äfven de mest berättigade anspråk och de allra
behöfligaste reformer. Visserligen visar historien, att det
har varit med hjälp af välgrundande fordringar, hvilka
tillbakavisats, som ytterlighetsmännen utbredt
samhälls-vådliga teorier och genomdrifvit orättfärdiga anspråk.
Visserligen visar också historien, att man genom eftergift i
tid för rättmätiga anspråk afväpnat de orättmätiga. Men
doktrinären i sitt olympiska lugn, småler åt denna
erfarenhet. »Historien har orätt», tänker han.
Statsmän, af det slag, som vi tala om, hafva fått sitt
namn efter den s. k. doktrinära skola, som styrde Frankrike
under Louis Philippe — styrde statsskeppet in i
februarirevolutionens bränningar. De voro ej många. En man
af skolan, den sarkastiske grefve ßeugnot, säger om sig
och sina vänner, att de allesammans fingo rum i en soffa.
Men de hade makt nog att göra mycket ondt. Och
de gjorde oundviklig en revolution, som knappt någon hade
önskat.
Vi säga ej, att likheten är fullständig mellan de franska
doktrinärena och de norska. Vi skulle ej våga i alla
afseenden sammanlikna excellensen Stäng med Royer-Collard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
