Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
ADOLF HEDIftf
ansvarighetsformen, vilja vi ej därmed hafva sagt, att det
alis icke kan komma i fråga i Norge att anlita riksrätten
för att ntkräfva juridiskt ansvar. Och skulle det så gå till,
då kan man få erfara, att i Norges grundlag finns en
paragraf, som är vida farligare än de inbillade »parlamentariska»
vådorna af statsrådens tillträde till tinget. Det är § 30,
som säger, att odelstinget kan inför riksrätten åtala en
statsrådsledamot, hvilken ej till protokollet protesterat mot
ett konungens beslut, som han finner vara »öiensynligen
skadelig for riget». Om således konungen, på grund af
§ 80, vägrar stortinget att vara samladt längre än 2
månader, om ban begagnar sitt suspensiva veto, och
stortinget finner dessa beslut skadliga, eller om han utnämner
ämbetsmän, som väl må vara legalt kompetenta, men som
stortinget finner olämpliga, så kan stortinget åtala de
rådgifvare, som ej »protesterat». Den paragrafen är
sannerligen icke att leka med.
XII.
Man plägar kalla för doktrinärer dem, hvilka i politiken
hylla en blind tillit till vissa förutfattade meningar och
maximer, som de vilja göra gällande utan hänsyn till tid
och omständigheter. En doktrinär är halsstarrig, under
det han tror sig vara karaktärsfast.
Lefvande exempel på doktrinärer kan man taga i
högen bland dem, som bekämpa statsrådens deltagande i
stortingets förhandlingar. De hafva en gång fått i sitt
hufvud, att regeringens dagliga umgänge med
folkrepresentationen är eller nödvändigt skall leda till »parlamentarism».
Därför tjänar till intet hvarje försök att visa dera, huru
regeringen, i det hon afskär för sig själf ali utväg att
inverka på representationen, just bidrager till att framkalla
en regerande representation. Detta att stänga in sig och
göra sig osynlig på en ministerbyrå, det liknar ju
lifslef-vande den frivilliga »fångenskapen i Vatikanen». Lika
litet som påfven genom denna komedi återställer sin
världsliga makt, lika litet skall den norska regeringen lyckas
att genom sina skriftliga betänkanden — ett slags
politiska encyklikor eller bullor — afvärja parlamentarismen,
om den eljest är i antågande, eller upprätthålla
konungamaktens anseende. Ty det är visst och sant, att
non-possumus-ipoYtäk&ri är vanmaktens politik.
Exempel på doktrinärer finner man ej mindre lätt
bland dem, som förkunna det absoluta vetots tillvaro och
härlighet. Det är för dem en doktrin, en trossats, att,
enär detta veto »måste» finnas i en monarkisk stat, det
ock finnes i norska grundlagen. Det hjälper ej att visa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
