Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan man som Johan Skytte, hvilken dock själf från
samhällets lägsta trappsteg hade genom egen duglighet arbetat
sig upp till rådsämbetet och friherrevärdigheten, så lefde
sig in i den nya åskådningen, att han skref, att han ej
kunde tro, att någon kunde finnas nog äreförgäten att vilja
inskränka grefve- och friherreståndets härligheter, så mycket
mera som af skriftens ord det ju vore klart, att inrättningen
ingalunda misshagade den allsmäktige Guden.
Hos ingen voro dessa åsikter om högadelns företräden
så utpräglade och rotfästa som hos rikets förste grefve,
den ryktbare och förtjänte Per Brahe. Han kunde på fullt
allvar föreslå ej blott att grefvar och friherrar skulle hafva
högre rang, utan äfven att man i klädedräkt, gående och
sittande borde fästa afseende vid hvars och ens stånd,
härkomst och gamla goda ätt. Han ville ju ej ens som
rådsherre taga plats i råd och hofrätt, därest han ej finge sitta
närmast riksdrotsen eller åtminstone de fem höga
riksämbetsmännen. Endast Gustaf Adolfs befallning kunde
tvinga honom att gifva efter, och så fort konungen var
död, uteblef han långa tider från sammanträdena, till dess
utnämningen till riksdrots, rikets högsta ämbete, undanröjde
alla svårigheter. Axel Oxenstjerna åter hyste den riktigare
uppfattningen, att rangen borde bestämmas efter ämbetet.
Ej heller ville han lyssna till Per Brahes anspråk på nya
företrädesrättigheter för grefvarne, ty i Sverige voro enligt
kanslerns tanke alla adelsmän lika, och grefveståndet finge
icke bedömas efter förhållandet i främmande länder. Detta
hans svar var det som gaf Per Brahe anledning till det
karakteristiska uttalandet, att “hos oss alla gaudera (glädja
sig öfver att) vara lika goda som svinefötter, och allenast som
bonden respektera åren och åldern, främmandom till åtlöje“.
Den lägre adeln såg helt naturligt med en viss ovilja
upp till denna stolta högadel; afundsjukan är en gammal
synd, vanlig i alla tider och i alla klasser. Rikedomen,
anseendet och företrädena retade de nedanför ståendes
lidelser; de stora anspråken och äfven verkliga öfvergrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
