Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - André Oscar Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter och åter, att det var den allmänna rörelsens bästa han
ensamt afsåg. Särskildt i fråga om de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å fem och tio kronor stod striden hård.
De förra äro redan indragna; att de senare snart skola gå
samma väg, förutsåg Wallenberg klart vid sin sista riksdag.
Men den rätta begränsningen för de enskilda bankernas
sedelutgifning såg han i allmänna rörelsens behof af bytesmedel: »det
finnes ingen bank i Sverige, som ännu har lyckats sätta i
omlopp ett större belopp banksedlar, än hvad allmänna
rörelsen verkligen kan absorbera».
Mot »landtmannapartiet», hvars bankåsigter Wallenberg
icke lyckats rätt kraftigt påverka, var han ingalunda blid,
och ännu 1885 talade han emot försvars- och
grundskattekompromissen. Detta blef till och med hans sista ord i den
svenska riksdagen.
Som publicist var Wallenberg oaflåtligt verksam. Sina
åsigter ville han delgifva allmänheten, genom egen penna i
ögen tidning, eller, då det icke längre stod till buds, sjelf
eller genom andra i andras tidningar. Redan vid medlet af
1840-talet var han med i pressen. Han uppehöll länge
rubriken »Ekonomiskt» i Aftonbladet. »Stockholmsposten» utgaf
han i förening med C. F. Bergstedt. Sedan den upphörde
har Wallenberg haft än en, än en annan publicistisk »vän
i viken», med hvilka dock beröringen icke alltid slutat i
vänskap.
Ett rörligt och verksamt lif stärker helsa och krafter, och
Wallenberg var, trots sina flera och sextio år, ännu i full
kraft. När han från affärslifvet eller de politiska dusterna
återinträdde i sitt hem, var han endast familjefar, och detta
till och med i ovanligt hög grad. »Hos mig kan minsta
barnet aldrig gå», sade han skämtsamt, då en gäst trodde sig
se hela barnskaran samlad kring det »hvardagsbord», dit han
blifvit inbjuden. Gerna visade han ock sina barnkamrar,
dem han kallade sin stolthet. Från mogna män bortåt
trettiotalet till leende småttingar i vaggan länkade sig den rika
barnakedjan kring den hemkomne fadern och hans maka.
De förde jemväl ett gästfritt hus och glömde ingalunda att
»richesse oblige».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
