Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Henri (V) Charles Ferdinand Marie Dieudonné af Artois af Bourbon, hertig af Bourdeaux, grefve af Chambord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefven af Chainbord. 505
så fortgick republiken under allt mer aftagande monarkistiskt
inflytande från kammaren, allt starkare växande republikanska
åsigter kring hela landet.
Grefven af Chambord proklamerade 1872, att han aldrig
skulle abdikera, att han aldrig skulle varda »revolutionens
legitime konung». Nu försöktes med en adress af 280
deputerade, af ombud aflemnad till Chambord i Antverpen, att
göra honom möjlig för den monarkiska restauration, hvilken
de deputerade ansågo tänkbar. Men utan framgång.
Oroligheter i Antverpen förmådde honom att afbryta förhandlingarne
och draga sina färde, till Frohsdorf igen. Nu skrefs och
talades det åter fram och tillbaka om »fusionen» mellan
Chambord och Orleans, tills ändtligen den 5 aug. 1873
hufvudman-nen för denna gren, grefven af Paris, genom besök på
Frohsdorf beseglade sin underkastelse under legitimiteten. Thiers’
fall och Mac Mahons uppsättande på presidentstolen hade
gifvit nationalförsamlingens majoritet fria händer, men den
ville icke ens sjelf binda sina händer med de
förrevolutionära banden. Symbolen för skilnaden mellan den monarki,
majoriteten ville upprätta, och den, som Chambord ville
förnya, blef allt jemt den hvita fanan. Och just som
deputerade kammarens majoritet höll på med att tillverka regalier
och grundlag, krossades dess hopp för sista gången genom
Chambords skrifvelse till Chesnelong, den 27 oktober 1873.
Ännu en gång förnyar han sin vägran att varda
»revolutionens legitime konung», att försaka den hvita fanan, att »offra
sin heder» genom eftergifter. »Min person är intet, min
princip är allt. . . Jag är den nödvändige lotsen, den ende som
kan föra det franska statsskeppet i hamn, emedan jag
dertill har kallelse och auktoritet ...» Med smärta eller vrede
mottogs tillkännagifvandet af monarkiens anhängare, och all
fara för en royalistisk statskupp var öfver. Nu voterade
kammaren i stället »septennatet». Och detta mycket emot
Chambords önskan. Han begaf sig sjelf till Frankrike för att
motverka förslaget om en sjuårig presidentsperiod, men
förgäfves. En bonapartistisk restauration fick nu vind i seglen,
tills Gambetta lyckats blotta intrigerna. Republiken vann
hvad pretendenterna förlorade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
