Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
434 Dödsrunor.
derigenom kraftigare utvecklade. Och - »hjertats nyckel
heter sång».
I den skandinaviska tidskriften »Brage og Idun», i
kalendern »Hertha» lästes redan 1839 varma, klangrika dikter
af C. V. A. Strandberg. Melins »Vinterblommor» gåfvo först
1842 prof af hans sång, och då hade diktaren tagit det
skaldenamn, hvaråt han sedan vunnit skaldeära, Talis Qualis. I
en af Lunds tidningar, »Skånska korrespondenten»,
offentliggjordes under flera år poemer af hans hand, dels original,
dels öfversättningar, och andra qväden gingo med
studentsångens tonvågor ut öfver den lilla verld, i hvilken
Strandberg lefde och rörde sig, af hvilken han vann kärlek och
erkännande, som han varmt älskade tillbaka. Med ifver
kastade han sig öfver den politiska poesiens alster. Sviter af
öfversättningar från dessa tyska skalder, som gåfvo folkandan
luft, infördes i »Skånska korrespondenten», och 1844 utkommo
tvänne häften »Nyare tysk lyrik i svensk öfversättning af
Talis Qualis», det ena innehållande Herwegh’s, det andra
Hoffmann von Fallersleben’s dikter. Vid 1843 års
studenttåg till Upsala var Strandberg medlem af den lundensiska
bestyreisen och qvad festsånger, liksom året förut vid
danska studenternas festbesök i Lund. Han var en synnerligen
känd skald i det södra Sverige och i Kjöbenhavn, och hans
helsningssång till Hans Jansson (1840) hade äfven i det öfre
Sverige gjort honom, åtminstone för tillfället, känd. Men då
han i kretsen af de uppsvenske, de norske och de
sydsvenske studenterna 1845 gaf luft åt sin lefvande tro på Finlands
återförenande med dess gamla moderland, i ett »Vaticinium»:
»Finland, så jag ville ropa» - då fastslogs hans skaldenamn
bland de öfver hela norden erkända. Ett sådant jubel, som
den 22 juni 1845 under Lundagårdens kronor dånade Talis
Qualis till möte från tusen munnar, har väl sällan i norden
fallit på en skalds lott. Det var skaldens »knäsättning», det
blef ett outplånligt lifsminne för hvarje deltagare i jublet.
Det svenska hjertats ömmaste sträng hade han vidrört, tillit
till egen kraft hade han frammanat - och ännu ett årtionde
efter den dagen hoppades han, att han ej sjungit i »otid».
Han var då som alltid, så ofta hans lyra brann af Apollos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
