Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Dödsrunor - Nils Vilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Vilhelm Almlöf. 399
ken säkerhet och artistisk beräkning». Som Salvator Eosa i
Deinhardsteins tvåaktskomedi på vers skördade han nu
lysande triumfer, tidigare som Caesar i Voltaires »Csesars död»
o. i fl, roller, men hans främsta konstskapelse från denna
period är otvifvelaktigt Wallenstein i Schillers »Wallensteins
död» som af Pukes efterträdare Beskow uppsattes i en delvis
af honom sjelf verkstäld bearbetning. Den 8 december 1831
såg Stockholms publik första gången Wallensteins gestalt i
Almlöfs framställning. Kritiken behandlade denna utförligt
och med stort erkännande. »Sin triumf», säger Heimdall,
»synes oss hr Almlöf fira då han inträder i audienssalen.
Det går liksom en sval och förfriskande flägt öfver åskådaren,
och denna scen allena är värd en spektakelafton». Heimdall
hade redan förut, med anledning af Almlöfs Don Cesar i
Mo-retos »Amanda» (»Stolthet mot stolthet») erkänt hans
»liksom medfödda spanska ädelhet», och i Miillners af Valerius
öfversatta sorgespel »Skulden» »öfverträffade hr Almlöf
verkligen sig sjelf.» Nu följde många år af jämt bifall och
vidsträckt arbete, i det Almlöf utom sina många roller äfven
hade uppdrag att vara lärare i deklamation för teaterns elever
(1834-40). Presidenten Vesterstrand ledde under dessa år
teatern, och bland de för Almlöf märkligare stycken som
upptogos må framhållas Schillers Röfvarband (Frans Moor), Fiesco,
Don Carlos (Filip II), Jungfrun af Orleans (Dunois),
Grillpar-zers Stamfrun (Jaromir), Victor Hugos Hernani (Don Silva),
Scribe’s Qväkaren och Dansösen (Morton) och Ducange’s
Trettio år af en spelares lefnad (Georges).
Under 1840-talets åtskilliga »regna» och »interregna» vid
kongl, teatern blefvo Scribe och Dumas, Delavigne och Victor
Hugo, Shakspeare, Schiller och Hertz uppförda med Almlöf
i framstående roller, och en hel uppsjö af inhemska
författare fick äfven glädja sig åt den nu redan som veteran
betraktade konstnärens medverkan för framställandet af deras
dramatiska skapelser. Olik så mången annan skådespelare,
som genom långvarig öfning vunnit säkerhet i uppfattning
och i långvarigt bifall kunnat kontrollera dess riktighet, var
Almlöf idel öra, då de unge författarne gåfvo honom
föreskrifter, och de s. k. »snillets friheter» tog han sig aldrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
