Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Minnesbilder - Engelbrekt Engelbrektsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
800 Minnesbilder.
tagligen så nyligen död, att arfsskifte ej medhunnits. Huru
gamla hans två söner Engelbrekt och Nils den tiden voro,
derom veta vi ingenting, lika litet som om deras öden under
de några och trettio år, som förlöpte mella räfstetingsdomen
och Dalallmogens uppresning. Den enda notisen om dem
lemnar ett köpebref af 1426, som utvisar, att Nils det året
med brodern Engelbrekts råd sålde jord till Eskilstuna kloster.
Ett dombref från den tiden visar, att Nils några år senare
var häradshöfding i Norrbo härad.
Sammanförandet af de nordiska stamförvanternas
vidsträckta områden under en konungs spira var ett med de stora
slägternas och kyrkans hjelp fullbordadt storverk. Den siste
folkungakonungens moder, sjelf den sista länken i den
danska kungaättens sekellånga kedja, hade med svenske stormäns
hjelp ur Sverige fördrifvit sin makes tyske motkonung Albrekt.
Margaretas son Olof hann endast blifva erkänd som Norges
och Danmarks kung, innan han afled, två år före Albrekts
fall. En inhemsk konung, vald ur någotdera landets
stormansätter, skulle afunden aldrig tillåta, och Margareta såg sig
derför naturligt nog om ibland tyska fränder för att finna en
efterföljare, hvilken kunde sammanhålla de tre rikena och
om möjligt omstöpa dem till ett enda. Giften mellan de tre
rikenas stormansätter vore härför gagneliga, men mest
betydande vore det, att ega danske män, drottningens närmsta
landsmän, i spetsen för svenska slott och län. Med Norge
hade det ingen fara, der hade stormanskampen redan i
väsentlig mån utrotat stormansätterna.
Med kyrkan borde unionsregenten helst stå väl, dock utan
allt för mycken undfallenhet för kapitel och biskopar.
Välgörenhet mot kloster kunde väl öfverskyla en och annan
maktfullkomlighet vid biskopstillsättningar. Att insätta danska
och norska biskopar i de svenska stiften vore ganska nyttigt.
Skatteuppbörden i främlingars händer skulle nog göra
den mera inbringande, än om den uppbars af infödde. Ofog
i denna väg vore dessutom minst vådligt, ty frälset var icke
föremål för skattkräfning. Fogdens knektar kunde väl tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
