Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
För denna politiska och ekonomiska pånyttfödelse behöfde Frankrike först och
främst fred; endast genom fredens fortbestånd under detta årtionde var
återupprättelsen möjlig. Först omkring 1880 hade den inre konsolideringen framskridit så
långt, att Frankrike kunde tänka på ett aktivt ingripande i världspolitiken. Det
opportunistiska partiet bland republikanerna fordrade ett sådant, och det skall längre
fram visas, under hvilka förhållanden Ferry begynte återuppbyggandet af ett franskt
kolonialrike.
Äfven i Tyskland måste det nya, genom fördragen i Versailles och
riksförfattningen grundade statsväsendet först färdigbyggas. Genom de sydtyska staternas
tillslutning hade Preussen förlorat en del af den starka öfvervikt, det innehaft i
Nordtyska förbundet, och rikets federativa karaktär måste därigenom starkare
framträda. Detta blef dock icke så mycket en följd af Bayerns och Wiirttembergs
särskilda rättigheter som af de icke-preussiska rösternas tillökning i förbundsrådet
och riksdagen.
Enligt riksförfattningen var konungen af Preussen trots sin kejsartitel endast
förbundets president och fältherre; emot samstämmande beslut af förbundsrådet och
riksdagen hade han intet veto, om han också genom sina röster i förbundsrådet
kunde hindra författningsändringar och i militära frågor ej fick öfverröstas. På det
hela berodde dock hans inflytande mera på Preussens öfvervägande storlek och
krigsduglighet och på den gamle kejsar Wilhelms personliga anseende än på hans
rättsliga ställning.
För att icke för starkt inkräkta på de särskilda staternas själfständighet hade
inga riksministerier inrättats. Från början hade det ej heller varit meningen att
gifva någon större betydelse åt rikskanslersämbetet, men det oafvisliga behofvet af
en gemensam representant inför riksdagen af de förbundna regeringarne jämte
Bismarcks personlighet omskapade detsamma, så att han faktiskt erhöll ställningen af
en ledande riksminister. Då det till och med för en man med Bismarcks väldiga
arbetsförmåga blef omöjligt att ensam gå i land med alla föreliggande uppgifter,
inrättades sedermera riksämbeten med understatssekreterare i spetsen, men dessa blefvo
ej ministrar med eget ansvar utan endast af kanslern beroende tekniska
funktionärer. Rikets befolkning representerades af en riksdag, vald efter allmän och lika
rösträtt med slutna och direkta val. I lagstiftning och vid fastställandet af
riksbudgeten skulle riksdagen som likaberättigad faktor medverka med förbundsrådet,
som var de förbundna regeringarnes organ. Under rikets och riksorganens
myndighet hörde utrikespolitiken, härväsendet, straff-, press- och handelsrätt, post- och
telegrafväsen äfvensom gemensamma ekonomiska angelägenheter och
föreningsrätten, under det att omsorgen om det andliga lifvet samt förvaltningen i trängre
mening förblef hvarje stats ensak. Riksutgifterna skulle bestridas ur inkomsterna af
tullar och indirekta afgifter; där dessa icke räckte till, skulle de särskilda staterna
vara skyldiga att täcka bristen genom bidrag, som fördelades mellan dem efter
folkmängden. Detta betecknades dock i författningen uttryckligen som något
provisoriskt, så länge inga riksskatter införts,
Först i det politiska lifvets praxis kunde det visa sig, hur det skulle ställa sig
med denna koexistens af rike och särskilda stater, med riksdagens och de många mindre
parlamentens samtidiga arbete, med förhållandet mellan kejsare, förbundsråd och
riksdag. Härvid visade det sig nu vara en stor svårighet, att riksdagen var
splittrad i en stor mängd partigrupper och ej erbjöd riksregeringen en sluten majoritet,
på hvilken den kunnat varaktigt bygga och stödja sig. Först och främst fanns det
en rad principiella motståndare till riket (polackar, danskar och welfer), som i den
första riksdagen förfogade öfver 24 röster och sedan ytterligare förstärktes genom 15
fransk-sinnade från Elsass-Lothringen. Därtill kommo två konservativa och två liberala
grupper, vidare centern och de demokratiska representanterna inom yttersta vänstern.
De konservative företrädde de stora fastighetsegarnes intressen samt en
konfessionell världsåskådning; deras område voro de preussiska provinserna öster om Elbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
