Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sist återstår den humoristiska dialektdiktningen på plattyska. Fritz Reuter
står oss alla så nära, är så gifvet vår vän, att det nästan är onödigt att tala om
honom. Endast Busen kunde förmå att göra honom populariteten stridig. Vida
mindre känd än Reuter är Klaus Groth. Och ändå finnes det väl få dikter med
sådan suggestiv styrka som den lilla Dat Dörp in Snee med följande begynnelseord:
Still as ünnern warme Deck’
Ligt dat Dörp in witten Snee;
Hank de Ellern slöbt de Bek,
Ünnern is de blancke See....
I skarpaste motsats till dessa målsmän för den poetiska realismen stod en grupp
Miinchenförfattare, som flockade sig kring Emanuel Geibel såsom sin erkände
höfding. Till denna krets hörde förutom Geibel, Bodenstedt och Dingelstedt äfven
personligheter, som ej läto infånga sig inom skrankorna af en skön formalism. På
1850-talet framträdde Paul Heyse med sina första, i sitt slag mästerliga noveller, som
vittnade om en mycket liffull natur; Wilhelm Riehl, som genom sin underbara
»Folkets naturhistoria» jämte Jakob Burckhardt obestridligt visat sig ega det finaste
sinne för tysk kulturhistoria, var säkerligen karl till att gifva Miinchenkretsen en
kraftigare fysionomi, än Geibel förmådde. Theodor Storm stod litterärt sedt tämligen
ensam. Närmast kunde han väl ställas i jämbredd med Mörike, men denna
parallell gäller endast med reservation. Vid sidan af Storms sensibilitet tedde sig Mörikes
känslolif afgjordt som mera manligt. Men i en tidsålder, hvars storhet låg i
sentimentalitetens öfvervinnande, var Storms flickaktiga känslighet en egendomlig men
populär anakronism. ,
Alldeles för litet uppmärksammad var ända intill den senaste tiden Adalbert
Stifter. För närvarande är man redan på god väg att öfverskåda honom. Stifters
naturkänsla är som en innerlig andakt. Den tyska litteraturen har få böcker så
rena som hans noveller. Den underbara kyskheten i hans stämningar erinrar om
romantiken, och denna har Stifter äfven på det hela stått närmare än realismen.
Friedrich Spielhagen var icke mindre finkänslig än Storm men mera imponerande.
Men något tarfligt följetongsartadt vidlåder alltid hans Problematische Naturen. Hos
Gottfried Keller njuta vi af hvarje särskild sats; Spielhagen och Fontane verka ofta
genom skärpan i iakttagelse och uttryck; deras framgång beror dock på det hela
icke på detaljens skönhet. Detta faktum visar sig redan däri, att Keller på förhand
afstod från behaget af en komplicerad fabel, men detta är icke förhållandet med
Heyse och Spielhagen.
Holtei, Halm, Häckländer och Gerstäcker hafva nog varit beaktansvärda berättare,
men vid sidan af Keller och Mörike försvinna de som flyktiga dagsföreteelser.
Förutom Hebbel erbjöd icke heller teatern någonting af förblifvande betydenhet.
Mång-skrifverskan Birch-Pteiffer förtjenar blott omnämnas, emedan hennes anseende är
kulturhistoriskt betecknande för den breda publikens nivå. Denna publikens slöhet
var just vrångsidan till tidens litterära storhet. Hvilken svår kamp fick ej Hebbel
kämpa för att vinna offentligt erkännande! Hur hårdnackadt arbetade icke
teaterdirektören och skådespelsförfattaren Heinrich Laube, som trots många företräden
icke höll sig fri från småsinnad yrkesafund, att för honom tillspärra vägen till
offentligheten! För att icke tala om dagskritiken så kan det till och med sägas om den
estetiska principläran af så rikt begåfvade män som Moritz Carriére och Friedrich
Theodor Vischer, att den lätt kunde synas efterblifven vid sidan af den franska
estetikens naturalistiska bestämdhet.
Den strängt fattade naturalistiska konstläran erhöll i Tyskland inga lärjungar
men väl förklarade motståndare, såsom Wilhelm Jordan, hvars upphöjda ande ej
fann sig tillfredsställd med en naturvetenskaplig saklighet, utan äfven där han
behandlade afgjordt naturhistoriska ämnen, såsom i sitt kosmogoniska epos Demiurgos af
1854, trånade till det metafysiska.
Så mycket däremot än var att invända, var naturalismen i fransk mening
emellertid från kulturhistorisk ståndpunkt tidens egentligaste litterära tilldragelse.
Det yngsta Tyskland kunde ej heller i längden undandraga sig dess inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
