Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Makternas politik i Spanien, Turkiet och de främmande världsdelarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Preussen i beståndande fiendskap med huset Orleans. Vid de tyska småhofven
hade han stödt sin enträgna maning till uppfyllande af deras militära förbundsplikt
med den motivering, att hans ryssar ju skulle blifva tyskarnes reserv, nämligen mot
Frankrike. Obekväm öfver hufvud var denna inblandning i andras inre
angelägenheter af en autokrat, som själf betraktade sig som legitimitetens bästa skyddsvärn.
Af sin svärfader konung Fredrik Wilhelm III fick han hålla till godo med ett
afvi-sande svar på hans anmodan att afskaffa det revolutionära landtvärnet. Österrike
lofvade han sin hjälp i händelse af ett ungerskt uppror. Sin höjdpunkt nådde denna
sträfvan efter förmynderskap dock först efter Frans I:s och Fredrik Wilhelm III:s död.
I Asien stodo Ryssland och England gentemot hvarandra. Det senare
understödde de mot ryssarne kämpande stammarne i Kaukasien med hemliga
vapenförsändelser utan att dock kunna hindra deras underkastelse och ryssarnes vidare
framträngande till Kaspiska hafvet. För öfrigt vidtog Englands egentliga intresse
först i Centralasien, där det enligt den i London härskande åskådningen gällde att
täcka besittningen af Ostindien. Därför kämpade de båda makterna om det största
inflytandet i Persien, och därför tornade de ännu hårdare ihop i Afganistan. På
ryskt föranstaltande företog schahen af Persien ett angrepp på emiren af Herat, men
det omintetgjordes genom det hotande uppträdandet i Persiska viken af engelska
krigsskepp (1840). Oberoende häraf hade England för öfrigt redan 1839
försäkrat sig om en maritim stödjepunkt vid Röda hafvet genom Adens besättande.
Däremot hade engelsmännen ingen varaktig framgång med de expeditioner, som åren
1839-1843 företogos mot Kabul af indiske vice-konungen för att i militäriskt och
handelspolitiskt hänseende betrygga de norra vägarne till Indien. Vid samma tid pågick
det mera genom enskildes vinningsbegär än genom direkta regeringsorder inledda
opiumkriget med Kina (1840-1842). Det föga ärofulla företaget förskaffade dock
England Hong-kong och’gaf världshandeln genom fem frihamnar inträde i det dittills
nästan fullständigt tillslutna Midtens rike.
Indien, i hvars intresse de nämnda stötarne åt Central- och Östasien företagits,
stod alltjämt under det indiska kompaniet. År 1833 hade detta visserligen ånyo fått sitt
fribref förlängdt på tjugu år, men samtidigt ställdes dess upplösning i utsikt. Under
tiden hade äfven dess privilegier undergått upprepade inskränkningar. Så hade dess
handelsmonopol med moderlandet upphört redan 1814, och alla engelsmän hade
erhållit rätt att bosätta sig i Indien.
Sedan man i kamp med sikherna tagit det gamla Induslandet Pendjab från dess
inhemska herrar, begynte man medvetet att låta det oerhörda riket tjena
Storbritanniens allmänna intresse. Med försiktighet sökte man utbilda och framdraga de
infödde till medhjälpare, att upphjälpa undervisning och press, domstolsväsen och
förvaltning. Då högsta målet här var att härska öfver en främmande ras, blef
hårdhet icke sällan en nödvändighet. Men utan tvifvel hafva engelsmännen mestadels
skickligt träffat det rätta mellan tolerans gentemot främmande trosriktningar och
civilisationens fordringar, t. ex. genom förbud mot den gamla seden, att änkor
brände sig på sina mäns grafvar.
Längre började man gå i kolonier med öfvervägande engelsk eller åtminstone
hvit befolkning. Klok af erfarenheten i Nya-England-kolonierna, gaf man Kanada
1840 en vald församling med rätt öfver lagstiftning och beskattning men med
reservation för krig, yttre politik och handelsförhållandena med moderlandet. Nästa steg
var inrättandet af en ansvarig regering. Reformen bar de yppersta frukter såväl
för landets framåtskridande som för hela befolkningens sammansmältande och
lojalitet. På samma sätt började man från och med 1842 förläna de australiska
kolonierna konstitutionella författningar med likartad myndighet, sedan man afstått ifrån
att mot den fria befolkningens vilja begagna dem för deportation af förbrytare. I
det följande utsträcktes lagstiftningsmakten ända till författningsändringar. Sist af
de själfständiga kolonierna kom (1853) Kaplandet. Här hade införseln af britiska
produkter hastigt förökats, sedan efter negerslafveriets upphäfvande en del af de
gamla holländska bönderna funnit skäligt att draga längre norrut. I allmänhet
tillgodosåg den peelska tullagstiftningen koloniernas utveckling; differentialtullarne till
moderlandets förmån borttogos fullständigt först efter 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
