Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Tyskland och Schweiz till 1840; England till periodens slut. - 12. Radikalism och socialism. Protestantisk kritik och ultramontana segrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rörande lord Palmerstons utrikes politik 1848, som griper öfver i nästföljande
period, må här endast en sak påpekas. Palmerston verkade på diplomatisk väg
för Sardiniens stärkande gentemot Österrike, och i likhet med landets press tog
han parti för Danmark mot Preussen. Har i bägge dessa fall ädel medkänsla för
den svagare parten inverkat, så tillkom i fråga om det senare äfven handelsafund
mot den preussisk-tyska tullföreningen. Detta faktum rubbas icke af det intresse,
som den tyskfödde prinsgemålen otvifvelaktigt hyste för Tysklands konstitutionella
och nationella utveckling.
Medan reaktionen på fastlandet noga vakat öfver att uttrampa hvarje rörelse till
politisk och nationell utveckling, hade England under den sista tiden bevittnat,
hurusom äfven den konservativa ledningen trädt i spetsen för genomgripande
reformer. Frukten af denna olikartade politik visade sig på bägge hållen året 1848,
då allt gungade på fastlandet och allt var lika lugnt och solidt inom öriket. Om
något kan belysa det engelska folkets öfverlägsna själfsäkerhet i dessa orostider,
så är det väl, att det i sitt sköte kallblodigt mottog flyktingar, representerande
så i grund olika riktningar som prinsen af Preussen, Napoleon, Ludvig Filip, Guizot,
Metternich, Mazzini, Herzen och Freiligrath - många andra att förtiga.
12. Radikalism och socialism. Protestantisk kritik och ultramontana segrar.
Omslaget i Frankrike 1830 och de absolutistiska östmakternas ovänliga hållning
åstadkommo småningom ett närmande mellan de konstitutionella västmakterna.
Frankrikes liksom Englands politiska inflytande inskränkte sig som vanligt
mestadels till Pyreneiska halfön. För öfrigt kunde man öfverallt på fastlandet märka
tsarens fruktade hand i mycket, som skedde eller icke fick ske.
Men hvad som icke stod att utestänga, det var de franskfärgade idéer, som
inträngde i Tyskland liksom i Italien för att därstädes lösgöra eller gifva upphof åt
likartade riktningar.
Den politiska radikalismen vågade sig sålunda fram på nytt i förening med
radikala strömningar inom vetenskap och litteratur. Utanför Frankrike erhöll den
politiska republikanismen en outtröttlig förkämpe i genuesaren Mazzini, som såg
mänsklighetens mål i ett fritt brödraskap af demokratiskt organiserade republiker.
Trots många veka strängar i hans karaktär var denne sammansvärjningsorganisatör
utan skrupler i val af medel, och han verkade för sitt mål med en religionsstiftares
genialiska glöd. Mot slutet af 1831 uppstod föreningen »det unga Italien»; af »det
unga Europa» (sedan 1834) trädde blott »det unga Tyskland» och »det unga Polen»
i verket. Tack vare sin fintlighet och sina anhängares trohet var han oåtkomlig
för hvarje förföljelse och ledde en lång rad våldsamma anslag utan att just
blottställa sig personligen. Sådana anslag hade ett ryggstöd i Schweiz, hvarifrån tyska
och andra flyktingar, samtidigt med sträfvandet efter en radikal förbundsförfattning,
drefvo propaganda för införandet af republikansk statsform i de närgränsande
monarkierna. De konservativa makterna sökte efter förmåga hindra invandringen till
Schweiz af politiska flyktingar, och Edsförbundet, som fick bära ansvaret för de
suveräna förbundsmedlemmarnes underlåtenhetssynder, kunde endast med nöd häfda
landets asylrätt. - Att sådana internationella komplotter mot det bestående till
tiden sammanföllo med rörelser inom det andliga området, förlänade dessa senare i
de samhällsbevarande myndigheternas ögon ett farligare utseende, än de förtjenade.
Det var vid denna tid, som Ludwig Börne, den inflytelserike publicistiske
förkämpen för demokratiska genomsnittsåskådningar, i sina kvicka bref från Paris
utslungade giftiga smädelser i ansiktet på de rådande makterna. Vid hans sida
kämpade ännu Heinrich Heine, som karaktär ej med honom jämförlig. Till följd af sin
obetvingliga böjelse för sarkasm och sin otidsenliga hänförelse för Napoleon blef
denne obillig och hänsynslös mot sitt trots allt älskade Tyskland, och under sin
landsflykt i Paris blef han förtrogen med många socialistiska svärmerier. Utan
annat sammanhang med dessa storheter än en hänförd beundran, i synnerhet för Heine,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
