Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
De hade ju sedan månader ej erhållit någon sold, veckotals lefvat endast af vatten
och bröd, gingo omkring i trasor och sågo nu det begärligt åtrådda bytet framför sig.
I trots häraf äro de till största delen genom flygskrifter af flyktade predikanter
spridda skildringarne af de våldsbragder, som uppgifvas hafva föröfvats, mycket öfver-
drifna. Hufvudmassan af invånarn e i Magdeburg föll ej för segrarnes svärd utan kväfdes
i de källare och förrådshus, där de gömt sig. Deras mördare var Falkenberg, hvars
dåd i största omfång gaf önskadt resultat. Den naturliga följden af Magdeburgs
förstöring var slaget vid Breitenfeld, h vilket tillintetgjorde den oöfvervinnelige Tillys armé.
Magdeburgs stormande och uppbrännande - den verklige upphofsmannen till bran-
den har man först på senaste tiden kunnat fastställa - var en händelse, som till och med
under denna epok, så härdad gentemot det vilda krigsraseriets grymheter, väckte ej ringa
uppseende och förfäran. En stor ångest grep de evangeliske i Nordtyskland, icke blott på
grund af krigföringens grymhet, hvilken denna gång helt och hållet tillskrefs katolikerna,
utan ännu mer till följd af den upplösning, som stod för dörren, af alla bestående
trosförhållanden genom det brytande af reiigionsfreden i Augsburg, som kejsaren och
ligan nu utan tvekan syntes syfta till. De röster, som hittills höjts mot Gustaf
Adolfs inblandning i de tyska angelägenheterna, tystnade genast. Den religiösa
bekännelsens frihet och det sedan länge erkända herraväldet öfver de andliga besitt-
ningar, som förvärfvats af de evangeliska ständerna, stodo på spel. Dessa tankar
uttalades framför allt från predikstolarne och spriddes genom talrika flygskrifter,
som till största delen äfvenledes härrörde från präster.
Gustaf Adolf hade redan under Magdeburgs olycksdagar varit ifrigt upptagen med
förberedelser för sin marsch. Första villkoret var garantier från kurfurstens af Branden-
burg sida. Gustaf Adolf fordrade afslutandet af ett förbund, som ställde de branden-
burgska trupperna och fästningarne under konungens öfverbefäl. Länge spjärnade
Georg Wilhelm emot; han lät det gå ända därhän, att hans svåger ryckte fram mot
Berlin, träffade alla anstalter för att beskjuta staden och förklarade, att han från
detta ögonblick skulle behandla kurfursten som fiende (19 juni 1631). Först en bemed-
ling af det berlinska hofvets damer åstadkom enighet dem emellan. Kurfursten, som
ännu alltjämt väntat, att Sachsen skulle åstadkomma medling mellan kejsaren och
deltagarne i konventet i Leipzig, insåg ändtligen, att denna åtminstone ännu mycket
länge skulle låta vänta på sig och att ingen makt skulle kunna hjälpa honom mot
Gustaf Adolf. Så uppfyllde han alla sin svågers fordringar, äfven den, som innebar ett
samtycke till fördraget mellan Sverige och hertigen af Pommern, ehuru han förutsåg, att
därigenom hoppet om grannarfvet sköts undan för en aflägsen framtid. Gäldandet af de
krigskostnader, som Sverige haft i och för utdrifvandet af de kejserlige ur Pommern, var
nämligen ett villkor, som Brandenburg knappast någonsin skulle kunna uppfylla.
Under det dessa förhandlingar pågingo, skulle ett raskt anfall från Tillys sida
kunnat blifva mycket obehagligt för den svenske konungen. Pappenheim skall hafva
tillrådt ett dylikt. Den erfarne fältherren kände sig likväl ej tillräckligt stark härför,
emedan han observerade, att man rustade i hans omedelbara närhet och äfven
i ryggen af hans här. Farligast måste föreningen af landtgrefvens af Hessen-Kassel
trupper med bröderna Wilhelms och Bernhards af Weimar te sig för honom. De senare
hade redan i juni med 7,000 man ryckt in i Hessen. I slutet af juli och första
dagarne af augusti försökte likväl Tilly att med sina förtrupper få känning med mot-
ståndaren vid nedre Elbe. Men redan de första sammanstötningarne utföllo så ogynn-
samt och framkallade en sådan verkan på de kejserlige, att ett återtåg i sydlig rikt-
ning föreföll rådligast. Fältherren måste redan befara att också få sachsarne i flanken.
Kurfurst Johan Georg hade nämligen genom fördraget i Torgau den l september
ställt sig på Sveriges sida, hvartill äfven Frankrike gaf sitt samtycke. I enlighet här-
med öfvertog Gustaf Adolf öfverbefälet öfver den sachsiska armeen och garanterade
kurfursten suveräniteten i eget land. Få veckor därpå sammanträffade de båda furstarne
med hvarandra i Diiben och förenade sig till ett omedelbart angrepp på den vid
Leipzig stående fienden. Gustaf Adolf förde 27,000 man i fält, Sachsen 20,000.
Tilly hade likaledes i hast samlat de trupper, som funnos i hans närhet. Synner-
ligen värdefull var den kår om 10,000 man, som grefve Fiirstenberg genom Sydtysk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
