Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF ADOLF 489
skulle göra något synnerligen stort intryck vare sig på kejsaren och ligan eller på
Gustaf Adolf. Emellertid skulle det för den svenske konungen varit nära nog out-
härdligt att en längre tid bortåt overksam stanna utmed kusten och Odermynningen,
om icke tillfällen yppat sig för honom att så småningom framskjuta enstaka trupp-
afdelningar och därigenom utvidga sitt maktområde. De kejserliga besättningarne i
Mark gåfvo sig vid svenskarnes första annalkande. Genom intagandet af Frankfurt
an der Öder vann konungen en stor strategisk fördel. Han behärskade därmed lika
mycket vägen till Schlesien som från Lausitz in i Mark.
De kejserliga trupper, som ännu förefunnos på enstaka ställen i Pommern, Branden-
burg och angränsande landskap, voro i upplösningstillstånd. Någon utbetalning från
krigskassan kunde icke komma i fråga. Landet förmådde icke längre trots de grym-
maste våldsåtgärder bära kontributionerna. Ligan egde visserligen 20 å 24,000
man, men de voro vidt kringspridda och knappast 15 å 16,000 man af dem stodo
att samla.
Anledningen till fientligheternas öppnande i stor stil gaf staden Magdeburg. Mark-
grefve Kristian Wilhelm af Brandenburg, som äfven räknade sig till ärkebiskops-
stiftets administratörer men likväl 1627 afsatts af domkapitlet, hoppades genom för-
bindelsen med svenskarne raskt kunna sätta sig i besittning af stiftet. Han stödde
sig på en del af borgerskapet, hvilket återigen å sin sida önskade, att den åtrådda
värdigheten som riksstånd slutligen måtte blifva verklighet. Hans kansler Stallmann
bedref med samvetslös ifver upphetsningen af dessa element och kunde därvid glädja
sig åt det evangeliska prästerskapets understöd. Framför allt framställdes såsom fullt
säkert, att betydande svenska trupper voro i antågande till stadens skydd. På Stall-
manns inrådan afslöt staden redan den l augusti 1630 förbund med Gustaf Adolf, i
hvars uppdrag hofmarskalken Dietrich von Falkenberg den 19 oktober infann sig i
Magdeburg för att leda stadens försvar mot de kejserlige. Denne insåg mycket snart,
att medlen därtill voro fullständigt otillräckliga. Man egde inga penningar och blott
400 man. Hans rapporter förmådde likväl ej beveka hans herre att framrycka
ända till Eibe. Det var således falska förespeglingar, som man gjorde borgarne, i
det man till och med hänvisade till svenskarnes undsättning, ännu när den kejserlige
fältmarskalken Pappenheim den 15 december uppenbarade sig utanför staden och tvang
de fåtaliga trupper, som Falkenberg hade till dess yttre försvar, att sträcka vapen.
Falkenberg hade inalles 2,400 soldater. Tilly kunde sätta 24,000 man i rörelse.
Magdeburgs fästningsverk voro förfallna och i ofullständigt skick. Till dess besättning
skulle hela borgerskapet knappt räckt till, om det verkligen grepe till vapen.
Falkenberg förstod, att staden vore förlorad. Men därjämte hyste handen öfvertygelsen
att den måste offras. Af sjömän och fiskare, som ställts på bar backe, fanatiska
anhängare af den evangeliska läran inom borgerskapet och personliga vänner bildade
han ett parti, som i hemlighet förpliktade sig till att utföra de dåd, som han beslutat.
Magdeburg kunde icke räddas åt Gustaf Adolf; det skulle som en ruin falla i de
kejserliges händer.
Den 18 maj förkunnade den kejserlige trumpetaren för stadens råd, att stormningen
skulle ske natten till den 20. Falkenberg ansträngde sig under den 19 maj att för-
hindra hvarje afgörande från rådets sida. Först när den frist, hvarunder kapulationen
ännu hade kunnat afgifvas, var utlöpt, när redan vaktposterna från alla håll inrappor-
terade, att fienden stod i begrepp att öfvergå grafvar och vallar, kastade han sig,
utan att på förhand hafva träffat några försvarsanstalter, med några fåtaliga trupper
emot de stormande. Han fann den död han sökte. Samtidigt stego eldpelare upp
ur 50 å 60 hus. Falkenbergs förbundne voro i arbete. Understödd af en kraftig
storm, verkade deras brandanläggning så förhärjande, att redan följande dag, med
undantag af domkyrkan och sjöfolkets och fiskarnes kojor, endast en grushög var
att skåda på den plats, där Magdeburg legat. Nästa dag började plundringen, såsom
segrarens rätt fordrade. Ingen fältherre, icke ens kejsaren och konungen, skulle hafva
vågat förvägra sina soldater rätten till de tre dagarnes plundring af en med vapenmakt
eröfrad fästning. Bland Magdeburgs besegrare funnos, utom talrika polackar och
kroater, tillräckligt med folk, som i Wallensteins skola vant sig vid den fruktans-
värdaste framfart, och dess liksom alla soldaternas raseri var stegradt till det yttersta.
Världshistoria IV 62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
