Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
liche Halsgerichtsordnung - en lång tid framåt grundläggande för den tyska straff-
rätten -, hvilken inom kort tillvann sig allmän giltighet, enär den motsvarade tids-
andan) ännu var obruten, den erfarenheten skulle han göra just med sin kyrkliga
rikslag, interimsstadgan - och det i så mycket högre grad, sorn han med denna sårat
den honom främmande nationen i djupet af dess själ.
Hans trosdiktatur mötte det segaste motstånd. Ännu efter tre till fyra års för-
lopp hade Karl vunnit så godt som intet resultat. Där man icke öppet och oin-
skränkt afvisade den kejserliga lagboken, såsom i Nordtyskland, satte man, såsom i
det albertinska Sachsen, i dess ställe en betydligt mildrad bestämmelse, hvilken likväl
endast till hälften antogs. Till och med där, hvarest man i det yttre måste foga sig,
- därtill såg sig Sydtyskland nödsakadt, - var eftergifvenheten blott skenbar.
Så rönte kejsarens tyranniska kyrkopolitik ingen framgång.
Denna politik har endast skadat honom; det svåra bakslag, som till sist skulle
slunga det schmalkaldiska förbundets besegrare, Europas behärskare, ur hans bana,
har till ej oväsentlig del varit dess verk.
Men tvifvelsutan har det stora fursteupproret af år 1552 af ven en annan orsak.
Denna reaktion innebar på samma gång straffet för spanjorens Högmodiga och
egennyttiga uppträdande; härigenom hade han under tiden gjort de tyska furstarne
afvogt stämda mot sig, de gammalkyrklige i knappast mindre grad sm anhängarne
till evangelium. Alla kände de sig kränkta i sin ära och hotade i sin frihet.
Man kan säga, att de tyska furstarne i sin helhet nu reste sig upp mot främlingen^
som sträfvade efter att grunda en monarkisk makt i riket, några genom passivt
motstånd, andra i öppet uppror.
Representanterna för de dynastisk-territoriella intressena, som sedan lång tid till-
baka vuxit sig starka, reste sig till kamp i det ögonblick, då de ännu en gång sågo
sig hotade för att - sak samma, hvilken ställning de intogo till tidens religiösa fråga
- häfda sig själfva. Likväl är det orättvist att förebrå furstarne, att de läto leda
sig uteslutande af själfviska motiv. Tvärtom, en lefvande nationell känsla har legat
bakom upprorsrörelsen, och hos enstaka ledare förefanns jämväl ett religiöst motiv.
Denna kamp har alltjämt skyddat nationen för våldskränkning och samtidigt -
ledde nu än vår väg för sekler genom »småstatsväsendets» elände - bevarat fröet
till denna sunda partikularism, hvari vi i våra dagar se ett företräde för vårt fäder-
nesland, källan till mångfalden och rikedomen i vårt inre lif.
Vi känna styrkan af de lojala känslor, hvarmed de tyska furstarne voro knutna
till kejsaren. Till och med hans företag mot Cleve hade icke försvagat dem. Men
nu kom likväl deras blod i svallning gentemot honom. Det var närmast helt per-
sonliga erfarenhetsrön, som kommo denna verkan åstad. Mången riksfurste fick
känna på den spanske härskarens hänsynslösa framfart och det fräcka öfvermodet
hos hans utländska »tjenstehjon» (såsom hertig Alba och den yngre Granvella). Så
småningom började den envisa närvaron af de spanska trupperna, hvilka fingo hu-
sera som de behagade, och med hvilka Karl liksom med ett nät ärnade om-
spänna hela Sydtyskland, att allmänt kännas olidligt, som en skymf och ett
hot tillika. En ännu starkare misstämning väckte landtgrefvens långvariga hållande
i fängsligt förvar, i synnerhet den fångnes skymfliga behandling, - att icke säga:
detta system af misshandlingar - och det afslag, som gifvits på en förbön om
hans frigifvande, hvarom nästan samtliga världsliga furstar förenat sig.
Men den förnämsta impulsen till resningen kom från kejsarens spanska succes-
sionsförslag. Karl hvälfde på djupaste allvar planen att söka förvärfva kejsarkronan
åt sin son Filip. Det skulle, som Ranke yttrar, inneburit »fulländningen af alla
hans planer»; i denna idé möttes som i en brännpunkt »de allmänna kyrkliga och
politiska idéerna med hans dynastiska och personliga ärelystnad». Redan i slutet
af 1548 hade han låtit den spanske tronarfvingen komma till Tyskland, och Filip
hade här - visserligen med den otymplighet, som var honom egen - friat till
såväl furstarnes som den allmänna opinionens ynnest. Hur allvarligt hans bemö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
