Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA FOLKET, KEJSAREN OCH RIKET. 279
kunna icke nå ut öfver antiken», hade äfven på dem en förlamande verkan. Med
de brottstycken af den antika världsåskådningen, som de gjorde till sin egendom,
smyckade de sin tillvaro, eller också betraktade de dem som ett förnämt lekverk.
Trängde sig lifvet med hela sitt allvar en gång på dem, så hade de nämnda frag-
menten intet bistånd att gifva dem. Men äfven annars saknade de endast alltför
ofta verklig hållning. En Petrarcas ärelystnad och tarflig fåfänga förledde dem till
ömsesidigt smicker, hvari deras stegrade själfkänsla fann sitt mest spontana uttryck.
Samma själfkänsla lemnade dem visserligen i sticket, så ofta de, utblottade, måste
fria till de stores gunst - en lott, som blef endast ett fåtal besparad. Vi få
således ej heller hos humanismen söka efter en karaktärsdanande skola. För
öfrigt saknade icke humanisterna högt ställda gynnare. Påfve och kejsare visste
uppskatta dem, och mången världslig och andlig furste, såsom den unge Hohenzoll-
raren ärkebiskop Albrekt af Mainz, såg i dem en prydnad för sitt hof. Med furs-
tarne täflade städernas aristokrati i omsorgen om deras personer. Så hade äfven i
Tyskland ett vidsträckt område öppnat sig för humanismen, och redan voro de
bildade kretsarne genomträngda af dess anda.
Inför hvarje företeelse under denna tid ligger för det historiska intresset den
frågan alltid närmast till hands: hvilken ställning intog ifrågavarande fenomen till
detta skedes religiösa uppgift? Har den främjat eller hämmat den religiösa rörelsen?,
eller kort sagdt: hvilken betydelse eger den för nyare tiden?
Vid besvarandet af denna fråga hafva vi, hvad nu humanismen beträffar, att skilja
mellan riktningen själf och dess anhängare.
Hvad den förstnämnda angår, behöfver det väl knappast uttryckligen påpekas,
att den i religiöst hänseende var indifferent. Det ligger fördenskull ingenting besyn-
nerligt däri, att icke blott reformationen dragit nytta af denna riktning, utan att äfven,
längre fram, motreformationen till sin förmån utmyntat densamma: den formellt
vetenskapliga metoden på de språkliga, historiska och naturvetenskapliga områdena,
hvartill redan i inledningen hänvisades, hafva jesuiterna med nästan exempellös skick-
lighet användt i och för ungdomens bildning eller snarare dess dressering. För såvidt
vi emellertid få karakterisera humanismen som en hänsynslös sträfvan efter san-
ningen, faller dess inre släktskap med protestantismen genast i ögonen. Endast
en af »kyrkan» oafhängig vetenskap kan obehindradt följa sin sanningsdrift. Vi
kunna klart märka det på t. ex. en vetenskap som historien. Den handtverksmäs-
siga metoden, en efter bestämda regler utöfvad historisk kritik, kan i och för sig
drifvas lika godt från katolsk som protestantisk ståndpunkt. Däremot är det de
öfvertygelsetrogna sönerna af den romerska kyrkan ej möjligt att lyda sitt historiska
sinnes inre röst. »En högre vilja», säger Max Lenz träffande, >tvingar dem att fö-
reställa sig det förflutna så, som det bäst passar dennas syften.» Må den enskilde
än så djärft, med seglen svällande af upptäckarens dristighet, styra ut ur hamnen,
på öppna hafvet måste han bryta den förseglade ordern, som föreskrifver honom
ett bestämdt mål: han måste kasta ankar vid ett förut fastslaget forskningsresultat,
och på sin höjd är det ställdt i hans fria skön, hur han når det. I sanning, det
är ingen tillfällighet, att den moderna vetenskapens historia å alla de tegar, som
mogna blott i frihet, spirat på protestantismens mark, ehuru det tagit lång tid i an-
språk, innan de särskilda vetenskaperna (som t. ex. naturvetenskap) tillvunnit sig
full frihet; ja, teologien måste ännu alltjämt (eller skall man säga: i våra dagar på
nytt?) kämpa för sin frihet. Ty även i denna riktning utvecklar sig den protestan-
tiska principen endast långsamt i full blom.
Men har reformationen verkligen icke någonting mer att tacka humanismen för,
än att den förstnämnda i denna rörelse kunde spåra första ansatserna till en »världs-
lig» vetenskap, af densamma mottagit språkvetenskapens verktyg och att reformatio-
nen fann rymden genljuda af maningsropet: »tillbaka till källorna!», hvilket så här-
ligt stämde öfverens med dess eget väsen? Har då icke humanismen, främst den
tyska, frambragt äfven en teologi, hvarom man ju velat påstå, att den skulle kunnat
sättas vid sidan af den reformatoriska som nära nog jämbördig? Det förefaller, som
om det på allra sista tiden så småningom blifvit god ton att med beundran tala om
den humanistiska teologien, främst Erasmus’ egen. Veta då dessa loftalare ej, hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
