Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 Det tyska folket, kejsaren och riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
hvälfningen omedelbart skulle draga med sig en omstörtning af grundvalarne äfven
för staten och samhället, att de andliga vapen, hvarmed Luther ville fullborda det
stora verket, endast alltför snart skulle aflösas af brutalt, blindt rasande våld.
Vi känna nu den brokiga skaran af dessa, som endast sträfvade efter egen vin-
ning, af rättskaffens åldringar, hvilka klamrade sig fast vid det förgångna, och af kalk-
borgerliga själar, som varit värda att vid en lugnare tidpunkt hafva fått komma till
världen. Vi böra emellertid än en gång hålla i minnet, att de nämnda utgjorde blott
en ringa bråkdel af det tyska folket, hvilken grupp ännu höljdes af nattens mörker.
Nationens öfverväldigande flertal var som morgondaggen, i hvars millioner droppar
den uppgående solens strålar spegla sig. Från den endes själ och in i folkets hjärtan
hade dristigt mod och glad tillförsikt sprungit öfver och fram ur bäggedera ett
orubbligt beslut vuxit att bryta med det okristliga romerska väsendet oeh upprätta
en ny tingens ordning - till Guds ära, den enskilde till evig välfärd och foster-
landet till vidgadt rykte.
Bland dem, hvilka nu vid sidan af eller snarare under Luther framträdde som
nationens andliga ledare, förefinnas, trots öfverensstämmelsen i åsikterna om när-
maste målet: afskuddandet af prästoket, afsevärda olikheter. För några stod som
hos Luther det religiösa momentet främst, hos andra vägde det patriotiska tyngst.
Och därförutom saknades ej sådana, hvilka i egenskap af representanter för en upp-
lyst vetenskap skänkte reformatorn sitt bifall. De som hörde till den förstnämnda
gruppen, lekmän och andlige, ställde sig omedelbart som Luthers medhjälpare i den
stora sakens tjenst. I stora skaror strömmade till honom såväl klostrens andlige
som det lägre kleresiet utom klostren, däribland understundom äfven lärda teologer;
dock utgjordes flertalet af folkliga predikanter och skriftställare. De utvecklade en
mycket liflig verksamhet, understödda af lekmän med de mest skilda lefnadskall,
män, hvilka sutto i furstarnes råd eller hvilkas ord vägde tungt i städernas magistrat.
Alla voro de reformatorns medkämpar; af egen drift hade de ställt sig under
hans befäl, själfständigt arbetade enhvar på sin post i Luthers anda.
En helt annan ställning till honom och hans sak intogo vissa patrioter och hu-
manister, hvilka erbjödo honom sina tjenster som bundsförvanter för att vid hans
sida svalka sitt stridsglada mod. Äfven de hade icke förblifvit alldeles oberörda af
Luthers religiösa anda och upptogo så hvad som låg honom om hjärtat på sitt
program, utan att likväl för öfrigt omgestalta detta. För att begripa deras hållning
måste vi här vända vår uppmärksamhet till reformationstidens tyska humanism.
De tyska humanisterna satte liksom sina läromästare i Italien som sitt mål att
vinna terräng åt en världsglad, af antikens anda genomsyrad bildning. Äfven bland
dem möta vi, framför allt bland de ostadiga »resande lärde och poeter», sorglösa
anhängare af en bleknad hedendom, hvilka för kyrkan och hennes institutioner hade
endast hån till hands, om de också närde sig af hennes nådebröd. Men därjämte finna
vi ett antal allvarliga män, som stodo fjärran från italiensk frivolitet. Också deras
förhållande till kyrkan var ett annat, enär de saknade de förres ovilja mot den-
samma. De omfattade till en del de reformatoriska idéerna från 1400-talet. Deras
kritik gick på traditionellt vis ut öfver »präster och munkar» och medeltidens i deras
ögon löjliga vetenskap, skolastiken. De mera framstående bland dem kände också
denna fiende mera än efter hörsägner och bekämpade den därför icke bara med
ord. Det går emellertid ej att uppdraga någon tydlig gräns mellan skolastik och
humanism. Det gafs en riktning af den förra, som kände sig besläktad med hu-
manismen och i själfva verket inom åtskilliga vetenskapsområden banat väg för
denna. Ett dylikt förhållande är lätt att förstå, enär i detta fall ingalunda tvenne
olika världsåskådningar bröto sig mot hvarandra. Den pånyttfödelse af hela det
andliga lifvet, som den gamla humanismens män förgäfves eftersträfvat, såg ej heller
för ett senare släktled ut att lyckas. Hos flertalet humanister har studiet af antiken
icke ledt till någon djupare bildning: de efterhärmade de antika mönstren på prosa
och än mer på vers. Den känsla, som från början innebodde hos renässansen: »Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
