Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 Högrenässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
K. RRANDI, RENÄSSANSEN.
utinnan var Julius II alla sina föregångare och medtäflare öfverlägsen, att för
honom icke njutningen utan kampen och härskarväldet i sig själfva voro det
egentliga lifselementet; och så fullbordade Julius II i h varje hänseende påfvarnes
furstendöme. Han hade inga nepoter. Han var själf en krigare till anlag och verk-
samhet; som sådan visade han sig under den hårda vintern 1.511 framför Miran-
dola. Han förstod äfven att politisera. Först förband han sig med Frankrike,
Aragonien och kejsaren genom ligan i Cambrai mot Venedig, och vid Agnadello
måste venezianerna rymma fältet. Venedigs herravälde på fasta landet var beroende
af påfvens nåd, och Julius II egde denna nåd, ty han skyndade sig nu att med
venezianerna afsluta ett ännu fördelaktigare förbund. Alla motståndarnes ansträng-
ningar och till och med fransmännens seger vid Ravenna under Gaston de Foix
(1512) voro förgäves; påfven utdref fransmännen ur Milano och därmed ur Italien.
En ung Sforza insattes som härskare i Milano, - en Medici i det med Frankrike dittills
förbundna Florens. Det var bittert för de florentiska demokraterna, men italienarnes
förenande under påfvens öfverhöghet innebar utan tvifvel något storslaget.
Så samlade då denne påfve äfven ett utsökt antal talanger till sitt hof, och om
han också själf måhända hade mindre glädje af konstens verk, så var han den ende store
och mäktige mecenaten under dessa år. De fria städernas tid var förbi, signorierna
hade fått vika för mindre furstendömen, och dessa hade nästan allesammans lidit
svårt. Det påfliga Rom, som haft så godt som alls ingen andel i uppkomsten af den
nya kulturen, skördade utan ansträngning dess mognaste frukter. Ty det var för-
nämligast för påfvarnes räkning, som alla dessa härliga konstverk skapades, hvilka
för oss innebära den klassiska stilen eller högrenässansen.
Lorenzetti, änglahufvud.
1300-talet.
Donatello, S. Giorgio.
1400-talet.
Michelangelo, David.
1500-talet.
7. Högrenässansen.
Det må lemnas därhän, huruvida historikerns uppgift går ut på att blott bestämma
och sammanknyta detaljerna eller om den därjämte innebär en fordran att i den
förvirrande mängden af särdrag äfven påvisa det typiska och att upplösa de bjärta
motsatserna mellan det gräsliga och det öfverväldigande sköna, så som renässansen
framvisar dem. Vill man försöka sig på den sistnämnda uppgiften, så måste man
göra klart för sig, att hvarje omsmältning och gestaltning af erfarenheten äfven under
denna utomordentligt rika period af mänsklig utveckling var helt och hållet ensidig,
icke i betydelsen af filosofisk världsforskning, icke i logisk dialektik, som under
normandisk-franska kulturen under 1100-talet och senare under 1600- och 1700-talet,
ej heller i betydelsen af etiska kraf, så som de stora tyskarne under 1500- och 1700-
talet framställt dem, utan öfvervägande i betydelsen af skön form. Hvad som präglar
dem alla, från Dante, Petrarca ända till 1500-talets konstnärer, är den lifliga hänförelsen
för allt skapadt, allt personligt. Humanism i vidaste mening, beundran af människan,
så som hon tedde sig och gjorde sig gällande, så som hon uppväckte fruktan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
