Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.10. Italienare och tyskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENARE OCH TYSKAR. 105
licentiaten Tolosa, som lät hänga Carvajal och införde en viss ordning, hvilken
hans efterträdare Villegas sedermera fullbordade. Den oroliga upptäcktsifvern fick
vika för en ihärdig kolonisation. Landet fördelades, togs i anspråk för boskapssköt-
sel, åkerbruk och guldgrufvedrift, och kolonierna uppväxte till städer. Men Welserna
miste omärkligt sin forna besittning. Visserligen värjde de ännu segt sin rätt i en
långvarig process inför Indiska rådet i Sevilla, i hvilken handelshusets och statens
anspråk allt mer och mer skuro ihop, tills, statens kraf omsider segrade. Provinsen
blef ett till kronan hemfallet län och därigenom uteslutande kunglig spansk egendom.
Sakligt sedt, innebar processen en upprättelse för handelshuset Welser.
Som vi redan ådagalagt, led hela det welserska företaget af konflikten mellan
kolonisering och handelsaffär. Hade det i Venezuela varit fråga om ett rikt, kulti-
veradt land som Indien, så skulle båda sakerna hafva kunnat förenas, men här, där
det i början gällde en ofruktbar, glest befolkad, febersjuk kusttrakt, måste köpmannen
tränga djupare in i landet för att finna gynnsammare betingelser. I början fattade
Welserna provinsens utveckling i dess helhet såsom sin uppgift: de satte till betydande
summor, öppnade lifliga förbindelser öfver Oceanen, drogo kolonister in i landet och
försträckte dem betydliga belopp, försökte slå mynt af landets produkter ur sten- och
växtriket, kort sagdt, de gjorde allt för att åstadkomma ordnade förhållanden. Dock, oöf-
vervinnliga makter motarbetade dem; landets afkastning förblef ringa och steg endast
långsamt, nybyggarne voro rofgiriga och lystna efter äfventyr men icke begifna på att
arbeta, en del sporrade af oklar ärelystnad. Motsatsen mellan spanjorer och främ-
lingar, mellan handelshusets och kronans ämbetsmän gjorde sig gällande. Därtill
kom, att de spanska koloniala tendenserna alltjämt underhöllos och förstärktes genom
Audiencia från San Domingo, hvaremot de tidsödande upptäcktsfärderna beröfvade det
welserska partiet dess bästa krafter. Under det de welserska ståthållarne under nöd
och faror banade sig väg genom urskogarne, förlorade de i Göra, den viktigaste platsen,
marken under fötterna. Det blef allt tydligare, att endast ett stort fynd i det inre af
landet ännu kunde gifva Welserna framgång. De måste därför öfvergifva kusten,
där den spanska staten sedermera slutgiltigt befäste sitt herravälde. På sina färder
hafva de welserska upptäcktsresandena åstadkommit ovanliga resultat; de hafva nått
långt in i Amazonflodens område, öfver hufvud framträngt så långt som endast ett
fåtal ända ned till våra dagar. Till och med i finansiellt afseende har handelshuset
Welser, trots alla lidna oförrätter, fått det att gå ihop rätt väl.
Det andra tyska världsbankirhuset ville icke stå tillbaka för Welserna. Också
Fuggerna riktade sina blickar öfver hafvet och bemödade sig om att taga del i kolo-
niseringen af Chile och Sydamerikas södra kust. Till deras lycka kröntes företaget ej
med framgång. När sedermera det spanska riket fick farliga medtäflare i holländarne och
engelsmännen och dess kapital var på upphällningen, föreslog det i samförstånd med
kejsaren på hansedagen i Lybeck år 1627 grundandet af ett spansk-hanseatiskt kom-
pani. Men hansan var en alltför söndersplittrad organisation för att godtaga en idé,
som skulle kunnat få de viktigaste följder för den tyska handeln. De protestan-
tiska ständerna ville icke ingå förbund med katolicismens hufvudland och afvisade
anbudet. Trettioåriga kriget, tidens bittra nöd kväfde denna tanke, som syftade mot
aflägsna mål. När sedan freden blifvit återställd, begynte också tyskarnes dådkraft,
längtan mot det okända att väckas till nytt lif. Det var grefve Fredrik Kasimir v.
Hanau, som tänkte på att anlägga en tysk koloni i Guayana under det nederländska
västindiska kompaniets öfverhöghet. Planen var så förfelad som möjligt och visar,
hur litet man i Tyskland begrep, på hvad sätt ett sundt kolonial väsen skulle vara
beskaffadt. De ord, som grefven yttrade, klingade i alla fall stolt och manhaftigt.
Han sade: »Tappra tyskar, laga, att man på kartan jämte Nya Spanien, Nya Frank-
rike och Nya England i framtiden äfven må finna Nya Tyskland.»
Handling följde inom kort på orden, och som naturligt var, på initiativ af en
lifskraftig riksfurste, en af de mera betydande landsfurstarne, den ende, hvars
stat nådde ut till hafvet, nämligen den store kurfursten Fredrik Vilhelm af Bran-
denburg. Redan från år 1577 anskaffade hertigarne i det afsides belägna Preussen
krigsskepp för kustförsvaret, hvilket deras efterträdare, de brandenburgska kurfurs-
tarne, fortsatte. Men af betydelse blef detta först under Fredrik Vilhelm, och yttre
Världshistoria IV. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
