Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.10. Italienare och tyskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan 1530 hade det gått därhän, att Ehingerna trädde tillbaka och Welserna intogo
deras plats; de senare bibehöllo likväl Ambrosius såsom ståthållare. Äfven Welserna
hafva icke förmått öfvervinna konflikten mellan handelshusets och landsregeringens
intressen. Firman ville fortast möjligt förtjena stora rikedomar, regeringens intresse
kräfde kolonisation och planmässig odling. Naturligtvis blef affärsintresset förhärskande, och då inga rikedomar påträffades vid kusten och dess närmaste grannskap
men allehanda rykten förspordes om ett guldland i det inre af landet och Pizarros
framgångar väckt en sannskyldig upptäcktsfeber, så vände sig sträfvandena bort från
kusten och riktade sig på det okända inlandet. Redan Ambrosii ställföreträdare,
Nikolaus Federmann, företog ett tåg djupt in i landet; i hans spår följde Ambrosius
själf, påträffade också guld men fann döden för en förgiftad pil. Han efterträddes
1535 af Georg Hohermuth, vid hvars sida Federmann ställdes som generalkapten.
Båda företogo hvar sin upptäcktsfärd. Den förstnämndes varade från maj 1536 till
maj 1538 och sträckte sig långt öfver Orinocos flodområde och in i Amazonflodens.
Man kämpade under mer än två års tid med fruktansvärda vedermödor, umbäranden
och faror och förlorade 240 man utan att vinna något större byte. Rättre framgång
hade Federmann, som begynte sin expedition under sommaren 1536. Han färdades
fram öfver de ishöljda Anderna och uppnådde Bogotàs högplatå, hvarest det
till sist föreföll, som om El Dorado var funnet. Men hvilken desillusion! På en mer
västlig väg hade äfventyraren Quesada kommit honom i förväg och med 166 man
i sitt följe kastat den gamla kulturstaten öfverända. Och slumpen fogade så, att ännu
en flock under ledning af Benalcazar från Quito här inträffade. Mellan Quesada och
Federmann kom det till en häftig tvist; båda reste till Spanien för att fullfölja sin sak. En långvarig process följde inför Indiska rådet. Federmann riktade klagomål mot
firman på grund af dess tillvägagående, hvilka visserligen alltigenom voro oberättigade
men hvilka den sedermera aldrig riktigt blifvit kvitt. Slutligen insjuknade Federmann,
återkallade sina beskyllningar och dog i februari 1542.
Redan i januari 1540 hade Indiska rådet afgjort tvisten angående det nyupptäckta
kulturriket på det viset, att af detsamma bildades ett särskildt ståthållarskap, Nya
Granada, i spetsen för hvilket Quesada ställdes. Därmed hade Welserna gått miste
om det förlofvade landet. Emellertid slog försöket dåligt ut i Coro; stället räknade till
sist knappt 60 sjuka eller kraftlösa invånare; det osunda Maracaibo hade man nödgats
alldeles uppgifva. Förhållandena voro ur affärssynpunkt så hopplösa, att Welserna en
lång tid alldeles upphörde med sina nederlag. Då ingrep Audiencia (kolonistyrelsen)
från San Domingo och återställde åtminstone i någon mån ordningen, tills Hohermuth
återvände från sin resa och åter öfvertog ledningen. När Federmanns och Quesadas
framgångar blefvo kända, grep upptäcktsfebern nybyggarne på nytt. Hohermuth höll
just på att utrusta en ny inlandsexpedition, när 1540 döden bortryckte honom från
hans upprifvande verksamhet. Än en gång infann sig en Audiencias förtroendeman,
uppfylld af tanken att utföra det planlagda företaget. Han utnämnde till generalkapten
Philip von Hutten, en man med järnfysik, full af mod och försiktighet; han hade redan
deltagit i Hohermuths expedition. Under honom tjenade som kapten Bartolomeus
Welser, äldste sonen till firmans chef. Deltagarne utgjorde 150 man, allesammans
beridna. Målet för denna utvalda skara var det folkrika låglandet i öster, Omaguas
sägenomspunna El Dorado. Det uppnåddes efter tre års ifriga ansträngningar. Man
påträffade där stora bebodda samhällen, äfven ett visst välstånd, men ej det drömda
guldet. Då befolkningen dessutom visade sig vara krigsduglig, vände Hutten om.
Emellertid hade Audiencia 1545 till provinsen, som ännu en gång beröfvats all
ledning, skickat Carvajal, som på grund af en förfalskad fullmakt gjorde sig till dess
guvernör. Det var en samvetslös, illistig skurk. Han förlade Coros hufvudfaktori till
Tocuyo i det inre af landet och lefde här en vällustings grymma lif. När Welser
och Hutten på sin hemfärd nalkades kusten, hotades hans maktställning af ett brådt
slut. För att kunna bibehålla sitt ämbete öfverföll han bägge, tog dem till fånga
och lät halshugga dem. Det var ett sista dråpslag, som träffade det tyska handelshuset.
Äfven andra koloniala företag hade Hutten planlagt. Han ville genom tre nya kolonier
sammanknyta upptäckarnes verksamhetsområde från hafvet ända till Omaguas land.
Från denna tid var den spanska riktningen förhärskande. Från Spanien anlände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
