Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Slaverna i Västern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA I VÄSTERN.
663
hvilka obotriterna anslöto sig. Gottschalk och alla kristna nedgjordes, alla slaver
föllo tillbaka i hedendomen. En af Gottschalks söner, Henrik, vände efter flere år
tillbaka och blef obotrilernas herre, men denne kristne furste, som alls_ icke så
öppet som fadern vågade tjena kristendomen eller utbreda densamma, stödde sig
hufvudsakligen på saksisk hjälp, ja var blott en saksisk vasall.
Hans död blef tecknet till rikets upplösning redan på grund af inbördes fejd
mellan hans söner. Efter ett öfvergående danskt herradöme förde än en gång en
nationell reaktion fram in-
hemska furslar, Pribyslav
(af Gottschalks släkt), i spet-
sen för vagrierna och Niklot
för obolriterna, men oaf-
hängighetens dagar voro nu
räknade. Albrekt Björnens,
Henrik Lejonets och grefve
Adolfs af Holslein sam-
verkan mot obotriterna och
förbund med danskarne,
en gång till och med under
formen af ett korståg (l 147),
nedslog hvarje motstånd.
Henrik Lejonets tyska för-
vecklingar förmådde honom
slutligen till en eftergift.
Obotriternas land, som han
tillika med Vagrien och
Polabien hade fördelat bland
sina vasaller, uppgaf han
på deras inrådan till Niklots
son Pribyslav 1167 (så när
som på grefskapet Schwe-
rin, som först 1358 med
grefvesläktens utslocknande
hemföll till Mecklenburg).
Pribyslav blef hans trogne
vasall, och kejsaren tog
honom och hans folk, af
hvilket nu visserligen blott
en liten rest fanns kvar,
under rikets skydd. Från
denne Pribyslavs brorson
och efterträdare Niklot,
som residerade i Rostock,
Ärkebiskop Adalberts graf-
sten i domen i Magdeburg.
härstamma de nuvarande
mecklenburgska herligarne.
Under tiden hade Riigen
blifvit lagdt under danskt
herradöme genom konung
Valdemar och biskop Absa-
lon. Under Jaromir I:s långa
regering vann kristendomen
fast fot, men under Dan-
marks inre strider och
däraf följande svaghet efter
Valdemarernas tid t lef dess
öfverhöghet blott nominell,
och när den inhemska fur-
stesläkten utdog med Vy-
slav IV 1325, hemföll Riigen
med tillhörande besittningar
på fastlandet till Pommern.
Redan före Arkonas fall
hade Pommern blifvit krist-
nadt och tyskt. Hade det
icke lyckats polackirne att
betvinga sina nirmaste
grannar vid Öder, lutitzerna,
så tycktes i alla fall Pom-
mern i hela sin utsträck-
ning skola tillfalla Polen
som en dess provins. Den
tappre Krakauhertigen Bole-
slaw III tycktes komma att
inhösta frukten af sina
förfäders ansträngningar,
han bekrigade oupphörligt
de motspänstige, bragte den
ene höfdingen efter den
andre till underkastelse,
ända tills han betvang den högste pommerske hertigen och den viktigaste staden, Stettin,
den sista med dansk hjälp. Pomrarne förpliktade sig att betala skatt och att antaga
kristendomen. Detta var nu ingenting nytt för dem, ty redan den förste Boleslaw hade ju år
1000 inrättat ett biskopsdöme i Kolberg. Enskilde bland de store hade sedan länge varit
kristna i hemlighet. Furst Vratislav själf hade i sin ungdom blifvit såsom fånge döpt i
Merseburg och likaså hans gemål, jämte h vilken han emellertid hade 24 frillor.
Fullständigt bröts först motståndet af Boleslaw III. Han dödade på en gång 18,000
pomrare och bortförde 8,000 med hustrur och barn, som han utplanterade på sitt
rikes gränser. Han vände sig år 1123 till Otto af Bamberg, som han kände från
ungdomen, och denne verkade sedan med framgång i Pyritz, Kammin, Woliin och
Stettin. På en senare missionsresa kom han från väster öfver Demmin och -Usedom,
lyckades mäkla fred mellan Vratislav och Boleslaw och afsluta omvändelseverket i
Stettin. Ett biskopsdöme inrättades i Woliin, sedan flyttadt till Kammin. Ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
