Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Slaverna i Västern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
det hedningar, i synnerhet i Jiiterbogs område. För öfrigt var hela höglandet föga
befplkadt, och när de gamla markgrefvarnes arfvinge, Konrad af Wettin, 1123 erhöll
Meissen, som sedan stannade i hans släkt, fanns det godt utrymme för tyska in-
vandrare.
Helt olika, mycket mera dramatiskt och tragiskt blef de nordliga Elbe- och
Oder-slavernas öde. Här bodde från Weichsel ända till Öder »kustborna», pomrarne
med Riigenboarne; på andra sidan Öder ända till Elbe lutitzerna eller velterna, sönd-
rade i olika stammar och distrikt. Längre åt väster omkring Wismar och den gamla
»storborgen» (Mecklenburg) bodde obotriterna; vid Elbe kring Ratzeburg (Ratibor)
polaberna; djupt in mot Holstein med kretsborgarne Oldenburg, Liitjenburg, Pion
vagrierna. På andra sidan Eibe i Altmark och vidare in i det liineburgska området
hafva slaverna blifvit förda delvis först genom Karl den Store mot de hårdnackade
saksarne. Obotriter och lutitzer hade redan i 8:de århundradet, sannolikt genom
nordiska höfdingar, fått »konungar», således en mera omfattande organisation. Väl
lade äfven på dem Karl den Store sin tunga hand, men genom den karolingiska
maktens försvagande erhöllo de åter oafhängighet. Men i 10:de århundradet funno
tyskarne åtminstone hos lu-
titzerna icke mera några
konungar, icke heller en mera
omfattande organisation.
Dynastiens utslocknande till-
lika med otyglad frihetskärlek
hade upplöst all starkare
sammanhållning. En mängd
höfdingar ledde de otympliga
massorna - trettio af dem
lät Gero på en gång bakslugt
mörda (939). Särskildt hos
lutitzerna glödde ett outsläck-
ligt hat mot deras nu kristna
grannar polackarne, och
Henrik II drog icke i be-
tänkande att förena sig med
dessa hedningar mot de
Markgrefve Geros sigill
på gåfvobrefvet för
Gernrode från år 964.
kristne. Det raska tempo, i
hvilket Henrik I och Otto I
hade utbredt tyskt herra-
döme och kristendom (946
och 949 upprättandet af bi-
skopsdömena Havelberg och
Brandenburg, 968 Magdeburg
hufvudsakligen för slavernas
omvändelse),måste man snart
uppgifva. Otto II:s neder-
lag i Italien blef signalen till
allmänt affall. Först i 12:te
århundradet, sedan dessa
slaviska stammar hade blif-
vit utmattade genom rasande
inbördes fejder och ihär-
diga angrepp af saksare och
danskar, gjordes sluträk-
ningen efter trehundraåriga fejder af Schauenburgare, Askanier och Welfer. Fram-
för andra inhöstade Albrekt Björnen frukten af tidigare strider; Pribyslav-Henrik,
den kristlige fursten af Brandenburg, hos hvilken tron hade fullständigt kväft national-
känslan, insatte tyskarne till sina arfvingar, och när han 1150 dog utan ett efter-
lemma barn, höll hans gemål Petruscha dödsfallet hemligt för att i god tid underrätta
Albrekt. Så kom denne inpm kort i säker besittning af Brandenburg, och inom få
år sjönko de gamla folknamnen redarier, ukraner, stodoraner (Havelbor), sprevaner
o. a. i glömskans flod.
Mera hedersamt gingo obotriterna sitt öde till mötes. I olikhet med lutitzernas
förstod dynastien här att hålla sig fast ända från Karl den Stores tid. Den visste
ock att skaffa sig respekt äfven hos vagrierna och ända in i lutitzernas land. Vid
sidan af Polens och Böhmens furstar nämnde den spanske juden Ibn Jakub 965
blott obotriterkonungen i dessa trakter. Äfven här inrättades i Oldenburg ett biskops-
döme redan under Otto I. Men på huru svaga fötter tyskt herradöme och kristendom
stodo här liksom hos lutitzerna, det visade sig 983, då först lutitzerna och sedan
obotriterna afkastade bägge. Enskilde förblefvo i alla fall kristna. Så lät obotriter-
fursien Prib}’gnev-Uto uppfostra sin son Gottschalk i Michaelisklostret vid Luneburg.
Efter allahanda faror bemäktigade sig denne Gottschalk, Knut den Stores fosterson
och Sven Estridssons svåger, sitt fädernearf och utvidgade dess gränser på lutitzernas
bekostnad. Och åter bedrog skenet. Kristendomen utbreddes obehindradt, och Gottschalk
förklarade själf Guds ord för sitt folk på dess eget språk; men 1066 bröt den hed-
niska reaktionen ut med elementär våldsamhet, denna gång åter från lutitzerna, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
