Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
vitj Kalita (Pungen), hade bestämt, att hans söner Simeon och Usbek skulle
gemensamt besitta Moskva, att den äldre Simeon skulle blifva storfurste af Vladimir
och hela Ryssland, hvilken värdighet alltid skulle förblifva i hans hus. I enlighet
därmed uppträdde Simeon som »hem och storfurste» gentemot alla andra, förödmjukade
Novgorod och lockade genom den trygghet, som Moskva erbjöd, nybyggare från
alla håll. Till en öppen brytning med Olgerd kom det ännu icke, ty digerdöden,
som härjade fruktansvärdt i storfurstens familj, ryckte också bort honom i förtid
(1353). Först under hans broder Dmitrij Ivanovitj kom afgörandet åt alla sidor.
Ämnen till konflikter mellan Litauen och Moskva hade hopat sig längs gränsen.
Det gällde, hvem af dem skulle vinna det slutliga inflytandet i buffertstaterna, först
i Novgorod och Pskov. Redan borgerskapets inbördes fejder förlamade Novgorods
makt, och då det genom sina fribytare, som brandskattade längs Volga, hade retat
storfurstens vrede, måste det genom djup förödmjukelse skaffa sig tillgift. Men gent-
emot Smolensk svek lyckan Moskva fullständigt. Detta storfurstendöme var genom
delningar så försvagadt, att det icke genom egen kraft kunde hålla sig upprätt mellan
Litauen och Moskva. För Moskvas hänsynlöshet böjde det af mot Olgerd, som
väl förstod att försvara det. Ännu fullständigare hade han bragt samtliga tjerni-
govska furstar under sig, först hufvudorten i landet, som icke längre var det gamla
Tjernigov utan Briansk, därefter småfurstendömena. Den, som frivilligt gaf sig,
behöll sitt gamla område och hade blott att erkänna Litauens öfverhöghet, men ett
furstendöme, som han måste taga med vapen, tillföll hans söner och andra fränder.
Däremot kunde icke Olgerd prisa sin lycka i kampen om Tver, det hjälpte icke, att
han två gånger visade sig för Moskvas murar. Ja, fast Tver vann understöd af
Mamaj och horden, tvangs det till sist af storfursten i Moskva till underkastelse.
Då nu Mamaj förband sig med Litauens unge furste Jagello, upptog Moskva
handsken för första gången på 150 år, och det lyckades Dmitrij att före litauernas
ankomst besegra tatarerna i öppet fältslag. Följden af denna seger på de kulikovska
fälten vid Don 1380, som förskaffade honom tillnamnet Donskoj, var mycket stor,
ehuru till en början blott moralisk, ty Timur återupprättade Djingis-kans
välde, insatte Toktamisj i Sarai och sände honom mot Moskva. Staden blef intagen
och bränd och invånarne massakrerade (1382). Därmed voro Dmitrij själf och hans
efterföljare i 100 år botade för heroiskt hjältemod, och Moskva föll tillbaka på sin
gamla tatariska politik att utnyttja sin ställning i horden som kanens lydigaste
och mest tjenstvilliga tjenare för att underkufvå sina medtäflare i Ryssland. Dock gåfvo
inbördes strider i horden under Dmitrijs son Vasilij anledning att undandraga sig tributen.
Smolensk gick definitivt förloradt till Litauen, men Novgorod valde nu icke längre
sin furste utan mottog en ståthållare från Moskva. Det visade sig, att staden icke
kunde göra motstånd af egen kraft, ty handelns blotta afspärrning genom krig
medförde förluster, som den ej kunde bära. Det andra, nedre Novgorod (Nizjnij),
som behärskade Volgahandelri, fick storfursten mot all rätt som en ren gåfva af
horden, men han hade tillräckliga hjälpmedel att sätta sig i besittning däraf.
Moskvas uppkomst blef väl för en tid åter afbruten efter Vasilij s död, ty dennes
broder reste sig mot hans minderårige son, men slutligen gick Vasilij II Vasiljevitj
som segrare ur de inbördes fejderna, tvang furstarne till underkastelse eller fråntog
dem deras land och insatte sina vojevoder. Först hans son Ivan III Vasiljevitj
(1462-1505) skulle fullständigt inhösta skörden af sina förfäders sådd. Enligt
faderns testamente skulle han nämligen dela landet med sina bröder, men hans
öfvertag var så betydligt, att han snart kunde beröfva dem arfvet, liksom andra
delfurstar, eller åtminstone förminska det. Den hänsynslösa grymhet, med hvilken
han därvid gick till väga, var ny till och med för Moskva. 1485 upphörde Tver
att existera, och likaså gick det andra, men det hårdaste ödet träffade Novgorod.
Trots all förvirring ökades stadens välstånd, men tillika skärptes långsamt motsatsen
mellan fattiga och rika, mellan det litauiska och det moskovitiska partiet, och stadens
försvarskraft minskades, under det bristen på en målmedveten och enhetlig ledning
gjorde sig alltmera kännbar. Den lättledda hopen, den stormiga vjetjen voro de
sämsta rådgifvare i synnerhet gentemot en så förutseende och kall räknemästare
som Ivan III. Han lät borgarne i ro bryta sina förpliktelser, sluta fördrag med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
