- Project Runeberg -  Världshistoria / Medeltiden /
637

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ryssarnes rike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYSS ARNES RIKE. 637
Efter hans död (1340) råkade Ungern, Litauen och Polen i strid om arfvet. Kasimir
den Store lyckades göra sig till herre i Halicz mot att erkänna Ludvig af Anjou
som suverän och afstå större delen af Volynien till Litauen. Bägge landen blefvo
afsöndrade från Ryssland, Volynien till Polens senare delningar och Halicz allt
intill nu.
Ojämförligt mera förnedrande verkade tatarernas ok på de vladimirska furstarne i
norr. I den hårda tatariska skolan skulle de ibland dem ligga öfver, hvilka med
åsidosättande af all moral och all skam som kanernas ödmjuka betjenter mest
hänsynslöst utnyttjade alla ränker, angifvelser och mutor för att göra sina medtäflare
misstänkta och öfverrumpla dem och sålunda banade sig vägen till ett nytt herradöme.
Karaktären af detta nya herrskap blef nu en tatarisk, orientalisk; h vad de sågo i
horden, införde de hos sig: den blinda lydnaden. Och därtill egnade sig ganska
förträffligt den obrutna marken i Suzdal, Vladimir och Moskva, utan traditioner,
utan gamla menigheter, utan ärftliga bojarer. Så gjorde de saraiska kanerna själfva
de furstar mäktiga, som en gång skulle bereda deras undergång. De underlättade
för dem detta mål genom de oupphörliga strider och palatsrevolutioner, som bragte
den ene kanen efter den andre från tronen.
Till en början erkände emellertid de nordliga furstarne obetingadt deras auktoritet.
Bland dem utmärkte sig Alexander, storfurstens son och herre i Novgorod, genom
personlig duglighet. Han försvarade Novgorod genom en glänsande seger öfver
svenskarne vid Neva (1240) - däraf hans binamn Nevskij -, öfver svärdsriddarne
på Peipus’ is (1241), då orden redan hade intagit Pskov, öfver litauerna, som fallit
in på Novgorods område. Liksom sin fader drog han till Sarai på Batus uppfordran,
ja ända till storkanen i Karakorum och drog mot sin broder med en här af tatarer,
då han trodde sig tillbakasatt genom sin faders bestämmelser. Så blef han storfurste
af Vladimir, och som sådan tvang han det motsträfviga Novgorod att mottaga den
tatariske baskaken och underkasta sig tributbeskattningen. Så betalade också det stolta,
fria Novgorod till horden, men det skickade åtminstone själft sin tribut. Under
Alexanders efterträdare gick åter den vladimirska storfurstevärdighetens betydelse
förlorad. Från föreningen med de suzdalska furstendömena skilde sig nämligen
Tver och Jaroslav och förvärfvade för sig själfva storfurstetiteln. En ny och denna
gång slutgiltig samling af dessa furstendömen skulle utgå från en annan medelpunkt.
Därför måste man framför allt bryta med den dittills gällande grundsatsen, efter
hvilken storfurstevärdigheten städse öfvergick till den äldste i släkten, således icke
till den siste storfurstens son utan till hans bror. Moskva genomförde erkännandet
af den direkta arfsföljden.
Moskva hade varit det obetydligaste af de nordliga furstendömena. En son till
Alexander Nevskij, som erhållit det, förstod att genom arf, företagsamhet och tillgrepp
väl afrunda sitt område. Hans son Jurij har därefter mot all sedvanerätt ryckt till
sig storfurstevärdigheten i Vladimir. Med seg förslagenhet utan att afskräckas af
någon förnedring har han som kanens svåger med tatariska trupper besegrat sin
bättre berättigade mediäflare, storfursten af Tver, och gaf sig ej ro, förrän han fick
fursten afrättad i kanlägret som förrädare. Äfven kyrkan stödde Moskvas anspråk
på öfverherradöme i Norden. Metropoliten i Kiev, Peter, som på grund af Kievs
förstöring och den alltför stora närheten till tatarerna 1299 hade förlagt sitt säte
till Vladimir, lät förmå sig att flytta till Moskva (1326), och hans efterträdare stannade
kvar där. Jurij s broder Ivan lyckades därpå att vinna ett afgörande öfvertag öfver
det rivaliserande Tver, naturligtvis med tatarisk hjälp. Usbek trodde honom
fullkomligt och öfverlät till honom att insamla tributen för horden, en ny källa
till rikedom och inflytande. Moskvas öfvertag var befästadt, man kunde redan ana
dess stora framtid.
Någon medtäflare bland de försvagade nordliga furstarne hade han ej mer att
frukta, men en sådan växte upp i Litauen, som själft ej böjt sig för tatarerna och
nu drog till sig de västryska områdena. Då Olgerd upprepade gånger slog tatarerna,
förvärfvades det fruktbara Podolien, i hvilket de nomadiserade, och så blef äfven
Kiev litauiskt. Så trädde Olgerd af Litauen och Simeon Ivanovitj emot hvarandra.
Båda sträfvade att samla de ryska landen. Den uppåtsträfvande fadern, Ivan Danilo-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0665.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free