Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628 A. BRtCKNER, SLAVERNAS INTRADE I VÄRLDSHISTORIEN.
sam druzjina (följe). Tidigt uppstod skillnaden mellan åkerbrukare, »de svarte» eller
smerderna, de stinkande, å ena sidan och vitingar eller vojer (segrare eller krigare)
å den andra, af hvilka den slaviska adeln bildades. Utan tvifvel var denna adel
till god del rekryterad ur germanska och särskildt nordiska ätter, bland sydslaverna
också ur turkiska och valakiska. Stammens furste eller dynast tillhörde ofta en
främmande krigarklass, men hans ställning påverkades af den, som starosten intog
i det primitiva slaviska samhället. Lefnadssättet var mycket enkelt. Slaven nöjde
sig med lätt odlad frukt, såsom hirs; hans boning var torftig och lätt att flytta;
bruket af metaller var mycket inskränkt, beväpningen motsvarade blott de måttligaste
anspråk, rytteri fattades, krigskonsten bestod mest i plötsliga öfverraskningar
och bakhåll, men i anläggning af vallar och träborgar var man väl öfvad. Familje-
lifvet var förtroligt, men månggifte öfvade den som kunde. Det tog i synnerhet en
stor omfattning bland främmande furstar, som härskade öfver slaviska folk. Religio-
nen vs.r ursprungligen mild och fredlig och förhärligade icke krigardöden såsom
de nordiska folkens. Präster fattades liksom tempel; lundar, berg, källor voro af
äten för kulten, där stammen samlades på bestämda tider, till tacksägelse om
och för att hälsa våren, under det att ungdomen sjöng sånger och klappade
ålder s
hösten
i händerna till ringdansen, kolo. Här sökte man äfven utforska framtiden med
hjälp af teckentydare och spåkvinnor.
Hunnerna ryckte först slaverna med sig och gjorde slaviska stammar bofasta
vid nedre Donau, där de under den östromerska regeringens svaghet efter germa-
nernas, hunnernas och bulgarernas lockande exempel allt starkare deltogo i infallen
öfver Donau, som från slutet af sjätte århundradet öfvergingo till en varaktig inflytt-
ning. *Så försköto sig deras gränser vida åt öster och söder; de hade nämligen
också ryckt öfver Öder på gammalt tyskt område, ty då sveber, langobarder o. a.
utrymde dessa trakter, utbredde sig slaverna slutligen ända till Fulda, till Timringen
(Erfurt) och vida i Oberfranken (Wenden vid Main, Pegnitz, Regnitz), där biskops-
dömet Bamberg för deras omvändelse utbröts ur Wiirzburgs stift. Quaders och
markomanners aftåg lät dem slutligen breda ut sig öfver det sydliga Böhmen och
Mähren. Vid Donau vid Wien, hvars keltiska namn slaverna bibehöllo, samman-
träffade den slaviska folkrörelsen från Norden med den, som kom från söder längs
uppför Donau, Drava och Mur in i Alpdalarne, ända till Enns å ena sidan, å andra
sidan ända till Tyrolen i Pusterdalen och in i Friaul och Venezien. Men snart
sköto sig avarerna emellan från öster som en skiljemur, hvarpå magyarerna för alltid
åtskilde de västliga och sydliga slaviska folken.
Kärnan af den slaviska folkgruppen stannade i det ursprungliga hemmet, polac-
karne, som blott i Schlesien hade något litet dragit sig åt väster, och bakom dem
förfäderna till de sedan så kallade ryssarne. Alla dessa stammar voro fullständigt
söndersplittrade, ett välkommet byte för sina grannar. Själfva namnet på (den röfvade
eller köpta) slafven kommer ju från namnet på det folk, med hvilket judarne i det
nionde århundradet fyllde Europas och Asiens slafmarknader. Då fattades den geni-
aliska planen att andligen förena alla slaver.
Slaverna ställde sig lika litet som de skandinaviska nordboarne fientligt gentemot
kristendomen i och för sig, deras omvändelse försiggick öfverallt utan egentligt mot-
stånd, utom då den var blott en förevändning för underkufvande och utsugning. I
nionde århundradet voro visserligen endast sydslaverna samt slovakerna och en del
af tjecherna omvända, omkring 860 bestämde sig äfven bulgarerna, som nu hade
fullständigt gått upp i sin syd-slaviska omgifning vid nedre Donau. Västslaverna
borde därvid tillfalla Rom, öst- och sydslaverna Östrom; blott furstens af Bulgarien,
Boris, anslutning till Rom hade kunnat förebygga den i kyrkligt afseende naturliga
söndringen mellan slaverna och hänvisat alla till Västern.
Då var det en grek från Saloniki, hvars omgifning sedan århundraden var befolkad
med slaver, som var nära att uttränga Rom från dess täflan vid slavernas slutliga
ochv afgörande omvändelse. Mannen hette Konstantin, var kanske af slaviskt blod
och hade i hvarje fall stora insikter i de slaviska språken och vandringslust. Han
förenade en hög bildning ,med ett asketiskt sinnelag, som drog honom in i kloster-
cellen från världens oro, men var med lidelse fäst vid sin kyrka och den kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
