Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
inflytande i Norge med Henrik Krummedike och nu kom som en flykting och hjälp-
sökande till Sverige, där han snart knöt vänskap med Svante Sture. Den senare
åter hade i mer än 20 år lefvat i Rom och där förfäktat Sten Stures och Sveriges
sak. Hans egen välfärd var därför i ovanlig grad beroende af fäderneslandets natio-
nella resning, och han kom att genom mod, förslagenhet, rastlös verksamhet,
vältalighet och snille öfva ett mycket betydande inflytande på dess öden inemot
medeltidens slut. Genom Sten Stures varma förord blef han vald till biskop i Lin-
köping och fick såsom »electus» i mer än tio år uppbära stiftets inkomster, ehuru
aldrig af påfven erkänd. Till en början gick hans sträfvan ut på att befästa bandet
mellan Sten Sture och Svante Nilsson samt undanrödja allt split och missförstånd
dem emellan, därnäst att försona Sten Sture med biskoparne och skapa en gemen-
sam operationsplan gentemot konung Hans.
Påskyndad af oroande nyheter från Sverige infann sig konungen oförmodadt på
nyåret 1501 i Sverige och möttes af skarpa klagomål öfver brott mot recessen i en
rådsherrarnes gemensamma inlaga. Konungen föll undan och lofvade ändring eller
undersökning. Under rådsmölet infann sig en rysk beskickning, som blef den när-
maste orsaken till konungens afsättning.
De svenska riksråden af hvilka flere deltagit i den ryska fejden, fingo nu höra,
att konung Hans var fullkomligt öfverens med tsaren om att hela Olofsborgs län
med östra Karelen skulle tillhöra Ryssland, hvilket de skattade till en sträcka af 200
(finska) mil i längd och 20 mil i bredd.1 Och till svar på krafvet om utlemning af
svenska fångar fmgo de nu höra, att detta var en ganska otillbörlig begäran, då
fångarne voro tagna på konungens egen uppfordran och för hans skull. Men vis-
serligen var det icke alla herrarne i rådet, som upprördes öfver förbundet med tsaren
utan snarare voro konungens medbrottslingar. Dit hörde särskildt ärkebiskop Jakob,
som förut anklagat Sten Sture för att han dragit in främmande krigsfolk till Finlands
försvar och förebrått biskop Magnus i Åbo för hans beredvillighet att därvid lemna
sitt understöd. Då nu Svante Nilsson kräfde ersättning af riket för sina omkost-
nader i kriget, föreslog ärkebiskopen, att det skulle betalas af herr Sten, som då
uppburit rikets inkomster, och det blef äfven konungens dom.
Emellertid fann sig konungen snart böra öfverlägga med sitt danska råd om de
ryska affärerna och begaf sig på hemvägen, men nåddes inom några dagsresor af
underrättelsen, att ett uppror utbrutit i Uppland, där Sten Kristiernsson (Oxenstierna)
sårat konungens fogde och plundrat kungsgården i Uppsala.
Konungen skyndade tillbaka till Stockholm och utlyste ett nytt rådsmöte, där
Sten Sture anklagades för en sammansvärjning mot konungen. Han och hans vänner
infunno sig emellertid först efter gifven lejd och med mycket krigsfolk. Anklagel-
serna kunde icke bevisas, och de anklagade herrarne uppträdde själfva som åklagare.
Det kom emellertid till försoning före mötets upplösning, men innan konungen af-
seglade från Stockholm, fick han mottaga uppsägelsebref från de misstänkta herrarne,
Sten Sture, Svante Nilsson, Hemming Gadd, Knut Alfsson jämte Nils Olausson (af
den danska släkten dubbel sparre) och några andra. Sten Stures folkkära namn
och personliga uppträdande på tingen var tillräckligt för att inom kort resa allmogen
öfver hela Sveriges land, och herrarne följde mycket snart efter. Endast några rid-
dersmän, som hade godsintressen i Danmark eller Norge att bevaka, och några slotts-
herrar blefvo konungen i det längsta trogna.
Redan 1497 hade den skånska allmogen nekat att följa konung Hans öfver landa-
märet. Nu visade äfven frälset föga håg att ånyo upptaga den lönlösa och farliga
striden. Från sina fränder i Tyskland och Skottland fick däremot konungen talrika
hjälptrupper, men det tog tid. Sålunda föll slott efter slott, och sedan äfven Stock-
holm kapitulerat, måste själfve ärkebiskopen foga sig och uppsäga konung Hans.
Denne började nu äfven misstänka sina danska tromän för förräderi. Hans hof-
mästare Poul Laxmand, som var besvågrad med flere af ledarne för den svenska
resningen, blef särskildt utsatt för hans misstankar, och 22 juni 1502 blef han ned-
1 Finsk mil var 1/18 grad och således mycket mindre än den svenska. Erik Turesson uppgaf 1509
ryssarnes anspråk till 14 mil i bredd och 150 mil i längd af Viborgs och Nyslotts län med beräkning
efter »the nye raer, som the giorde for noghen åar sedhen» men icke ville längre erkänna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
