Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 607
satte sin prägel på lagstiftningen. Strax efter slaget vid Brunkeberg begärde emellertid
Stockholms borgare och andra städers ombud, som tagit en hedrande del i striden,
att stadslagens föreskrift om att halfva rådet i städerna skulle bestå af tyskar måtte
upphäfvas, och detta blef också omedelbart beslutadt. Sedan torde icke något allmänt
riksmöte och icke heller något allmänt uppbåd varit samladt på mer än tjugu år,
och riksrådets lagstiftande verksamhet gick i de gamla hjulspåren.
Emellertid deltog folket i lagskipningen både på härads- och lagmansting och
på de räfsteting, som höllos af Sten Sture själf eller hans ombud. Endast vid rätte-
gångar inför rådet, där de stores tvister eller riksviktiga rättssaker förekommo, var
allmogen icke representerad, och rådsherrarne framställde anspråk (1493 i Tälje) att
endast där dömas. Vid samma tillfälle påbjöd emellertid riksföreståndaren, att ingen
skulle få draga en sak inför honom, som icke förut varit vid härads- och lagmans-
ting eller rådstufvurätt, men detta kunde aldrig under medeltiden genomföras. Det
var icke något rådsbeslut utan ett riksföreståndarens tillkännagifvande, att han ville
följa landslagen. Adeln kände sig behöfva ett eget forum, och den stridbara allmogen
kände sig ofta böjd att söka sig rätt genom våld eller undgå rätten genom vålds-
gärningar.
Under de närmaste åren efter slaget på Brunkeberg höllos årligen unionsmöten
för att bilägga tvistigheterna och komma till en uppgörelse. Härunder fann konung
Kristiern snart, att det var för honom nödvändigt att först försona sig med Axels-
sönerna, om han skulle kunna hoppas på unionens förnyelse, och han sökte nu
vinna dem genom att återgifva dem gods och förläningar. Sålunda erkändes också
Ivar Axelsson som dansk länsherre på Visborg 1476. Samma år förbundo sig några
af det svenska riksrådets ombud, som voro med honom befryndade, att hemligen och
uppenbarligen verka för Kristierns erkännande i Sverige till sommaren nästa år och
mottogo i utbyte en försäkran med de numera vanliga löftena. Följande vår utfärdade
konungen en proklamation till Sveriges innebyggare, hvari dessa löften upprepas,
men det hjälpte dock icke. Han har icke heller efter det stora manfallet på Brunke-
berg hos det danska ridderskapet funnit den ifver för unionen, som gjorde det
villigt att inlåta sig på ett nytt eröfringsförsök på egen hand, och han hade därför
också redan börjat att se sig om efter hjälp utifrån, hos påfven och kejsaren
samt andra tyska furstar, hos hansestäderna, hos ryssar och polackar och hos sin
mag, konung Jakob III i Skottland. Denna sistnämnda förbindelse föranledde, då
Kristiern icke kunde betala den utfästa hemgiften, att han uppgaf den förut af
Magnus Lagaböte betingade årliga tributen af Hebriderna och Man och dessutom för
återstoden af skulden pantsatte Orkney- och Shetlandsöarne. Sålunda hade Norge
utan all förskyllan mist sina skattland. Öfverenskommelsen föranledde sedan,
att skotska legosoldater anställdes i den danske konungens tjenst.
För att vinna furstarne och påfven begaf sig Kristiern på en lång resa 1474, under
hvilken han sammanträffade med kejsaren och fick Holstein förenadt med Stormarn
och Dithmarschen och upphöjdt till hertigdöme. Han efterföljdes snart af sin hustru
Dorotea, som med än större energi verkade vid kurian för att få bannlysning öfver
herr Sten och interdikt öfver Sveriges rike med anledning af morgongåfvans undan-
hållande. I trots däraf att riksföreståndaren hade utmärkta ombud vid kurian i
Nicolaus Ragvaldi och doktor Hemming Gadd, hvilken senare där i tjugu år beva-
kade hans intressen, lyckades Kristiern också verkligen att få honom bannlyst två
gånger. Det ömtåliga förhållandet till påfvestolen under den långa processen torde
hafva ökat ärkebiskopens inflytande och äfven hafva bidragit till den storartade
frikostighet, som riksföreståndaren visade kyrkor och kloster och icke minst den upp-
höjde skiljedomaren i Rom. Bannstrålen hade från att hafva varit ett sträckmedel
mot gudlöshet och vilda seder och ett stridsvapen för hierarkiens herradöme allt-
mera blifvit ett medel bland många andra för utpressningar af penningar, och
den ingick liksom påfvens skiljedomarekall som ett led i det politiska intrig-
spelet, där den slugaste och rikaste afgick med seger. Under större delen af
1480-talet var riksföreståndaren bannlyst, och då han med anledning af det s. k.
korståget mot ryssarne 1490 eller 1491 befriades från bannet, stod det dock fortfa-
rande öfver honom som ett hotande åskmoln, liksom interdiktet öfver Sveriges rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
