Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
606 NILS HÖJER, NORDISKA FOLKEN.
de egentliga pantlänen, och dessa ställdes såtillvida på räkenskap, som konungen
fick rätt att där uppbära en tredjedel af afkastningen. Sedan unions- och förlik-
ningsmöte på sommaren visat oförenligheten af parternas anspråk, lågade nu striden
åter upp utan att gifva något afgörande resultat. Emellertid arbetade hansestäderna
ifrigt på fredens återställande i Norden och närmade sig på en gång Karl Knutsson,
som hänsköt stridigheterna till deras skiljedom, och till den holsteinska adeln, som
i maj slöt ett ordentligt förbund till ömsesidigt försvar för sina rättigheter mot
konungen och hans broder Gert. Under sådana förhållanden vågade icke konung
Kristiern fullfölja sin politik utan sökte försoning på en gång med städerna och med
de holsteinska herrarne och skilde sig från brodern. Ett nytt fredsmöte i Lübeck i
oktober 1469 upplöstes utan resultat, då städerna icke vågade att fälla skiljedom
och därmed utsätta sig för endera partens fiendskap, och samtidigt utbröt under
Erik Karlssons (Vasas) ledning ett nytt uppror, som genom anslutning af nästan
alla den aflidne ärkebiskopens fränder bredde sig vida och var nära att än en gång
kosta konung Karl hans krona. Då Erik emellertid vågade sig in i Dalarne, blef han
i grund slagen af Sturarne vid Uppbo färja i Skedvi socken och hans här skingrad.
Äfven Kristiern personligen blef tillbakaslagen, då han nu företog ett härtåg in i
Västergötland och belägrade Öresten. Öland med Borgholm, Kalmar, Älfsborg och
Stäkeholm innehades ännu af affälliga svenska herrar, som hyllade konung Kristiern,
och Erik Karlsson hade med en fientlig flotta infunnit sig i Stockholmsskären, då
Karl Knutsson afled 15 maj 1470 vid 62 års ålder. Missnöjet öfver den framskjutna
plats, som de halfdanska Tottarne intogo i Sverige under Karls sista regemente, och Ivar
Axelssons kaperier till sjöss, som medförde förvecklingar med hansestäderna, torde i
förening med allmogens förtroende för Sturarne hafva medfört, att konungen med från-
trädande af 1468 års förordnande lemnade de tre slott, som vid dödsfallet lågo till
hans fatabur, Stockholm, Åbo och Örebro, till Sten Gustafsson Sture.
Till lycka för Sverige låg Kristiern ännu i fejd med Axelssönerna, och för att icke
komma mellan tvenne eldar hafva de slutit sig till herr Sten och befordrat hans
erkännande som riksföreståndare å ett riksmöte vid midsommartiden 1470. På hösten
hemkom Jakob Ulfsson (Örnefot), som vid Jöns Bengtssons död befunnit sig i Rom
och af påfven blifvit vigd till hans efterträdare. Han var till en början obunden
till bägge sidor, men det är tydligt, att han närmast tillhörde det gamla biskops-
och fredspartiet utan att dock öppet ansluta sig till konung Kristiern, ty Sten Sture
hade nu ett gifvet öfvertag. I maj 1471 deltog ärkebiskopen i Arboga riksdag, där
Sten Stures riksföreståndarskap bekräftades, och mottog där Nordmarks härad i
Värmland i förläning. Konung Kristiern hade emellertid träffat sin förlikning med de
holsteinska herrarne och fullbordat sina rustningar i Danmark. I juli kom han till
Stockholm med en ansenlig här af danska och tyska krigare, och nu följde en rad
af förhandlingar, under hvilka konungen och hans svenska vänner sökte förmå
de svenska rådsherrarne att erkänna honom, men Sten Sture å sin sida sökte
samla Sveriges allmoge till en afgörande strid. Den 4 september höll han ett möte
i Vadstena med ombud från Götalandskapen och utverkade ett beslut att ingalunda
taga Kristiern till konung utan att följa sin höfvitsman Sten till Stockholm.
Konungen åter höll ting med allmogen i Uppland och drog den till sig, under det
ärkebiskopen inneslöt sig på Staket, manade till frid, bidade stridens utgång och
höll sig neutral. Den 10 oktober kom det till slag på Brunkeberg vid Stockholm,
där konungen led ett svårt nederlag.
Striden var ingalunda på så sätt afgörande, att unionen därigenom var utdömd
eller öfvergifven. Men för de närmaste 25 åren fick åtminstone det egentliga Sverige
njuta ett nästan ostördt lugn under Sten Stures visa ledning, då han till en början
delade regeringen med Jakob Ulfsson och sköt honom framför sig, upprätthöll ett
godt samförstånd med och inom rikets råd och äfven jämnade vägen för de affälliga
herrarne till en återförening med riket. Sålunda fick han inom kort alla rikets slott
utom Visborg med Gottland i sina händer, och där satt hans frände och till en tid
hans gode vän som en själfständig furste, på samma gång som han intog en plats i
Sveriges riksråd.
Under sådana förhållanden blef det fortfarande de regerande stormännen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
