Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 NILS HÖJER NORDISKA FOLKEN.
Förbittrad vände konungen tillbaka från Finland och lät sätta ärkebiskopen i
fängelse. Med en plötslig omkastning i folkmeningen kom denne då att framstå
som martyr för folkets sak och bönderna tågade till Stockholm för att befria honom.
Under belägringen af staden, som försvarades af borgerskapet, blefvo bönderna
öfverraskade af konungens folk, som återvände från Staket och anföll dem på
holmarne under ett stillestånd. De nedsablades i hundratal, en del steglades på
malmarne, och
I januari l
unge biskopen
stora mängden
de öfriga måste underkasta sig och förbinda sig med ny trohetsed
att betala skatten. Efter så förrättad t värf for konungen hem till Danmark utan
att vidare tänka på något korståg och sände ärkebiskopen till Köpenhamn.
64 utbröt en resning under ledning af ärkebiskopens många fränder
med syfte att befria honom. Hufvudman för upproret var ärkebiskopens kusin, den
i Linköping Kettil Karlsson (Vasa). De flesta höfvitsmännen och den
af högadeln höllo sig emellertid utanför. Detta gäller äfven om Karl
Knutssons gamla tromän. Emellertid framträder i biskop Kettils följe Karl Knutssons
halfsysters son Sten Gustafsson Sture, och på honom torde det i första rummet
hafva berott, både att resningen fick framgång, och att den till sist kom att tjena
nationella och folkliga intressen. Västerås’ slott, som innehades af biskop Kettils
farbroder, blef resningens egentliga härd, ty till honom anslöto sig dalkarlarne, och
där utsågs Kettil till riksföreståndare på ett möte i februari. Vid samma tid drog
Kristiern med en här från Danmark genom östra Sverige för att kufva resningen
och rönte ingenstädes motstånd. Men då han följde efter biskopen, som belägrat
Stockholm, mot Västerås och därifrån norrut, led han ett svårt nederlag norr om
Harakers kyrka och måste ila tillbaka till Stockholm, där han nu fick utstå en
ordentlig belägring. Vid midsommartiden for han tillbaka till Danmark för att söka
hjälp, och samtidigt enades ärkebiskopens vänner på ett möte i Sigtuna att skrifva till
Karl Knutsson och söka försoning med honom. Belägringshären fordrade nämligen
bestämdt, att konung Karl skulle återkallas, och de upproriska herrarne, som sålunda
sutto emellan tvenne eldar, hade till en början ingen annan råd än att foga sig.
Konung Karl blef således i juli återkallad till sitt rike både af hären och sina fiender
men måste i en försäkran lofva att tillgifva hvad de mot honom och riket förbrutit, visa
dem vördnad och kärlek och framför allt vinnlägga sig om, att ärkebiskop Jöns måtte
komma »i sin fria välmakt till Sverige igen». Kort efter hans ankomst till Stockholm
öppnade staden sina portar och de danska herrarne på slottet undertecknade i slutet
af augusti en kapitulation, enligt hvilken de skulle uppgifva slottet den 7 oktober.
De fingo åter sina skepp mot förbindelse att icke mera strida mot Sverige och konung
Karl, men om ärkebiskopens frigifvande var intet utfäst. Detta innebar kanske ett
åsidosättande af konungens nyss nämnda försäkran och torde hafva gifvit anledning
till att biskop Kettil trodde sig löst från sin trohetsplikt och omedelbart satte sig i
förbindelse med ärkebiskopen och konung Kristiern för att åstadkomma försoning dem
emellan och få ärkebiskopen fri. Detta lyckades. Ärkebiskopen kom tillbaka, och
nästan omedelbart bröt det inbördes kriget ut kring hela Mälardalen, där konung
Karls och ärkebiskopens bref till inbyggarne korsade hvarandra och det olyckliga
folket blef så mycket mera förvilladt, som biskop Kettil fortfarande uppträdde som
rikets föreståndare utan att öppet vidgå, att han nu uppträdde som konung Kristierns
ombud. Konung Karls ställning blef också därigenom bekymmersam, att Stockholms
slott icke blifvit uppgifvet till honom utan till Ture Turesson. De till hans under-
stöd anryckande bondehärarne blefvo skingrade och hans utfall från staden tillbaka-
slagna. Det inleddes då underhandlingar och han förband sig 30 januari att afgå
och att »aldrig oftare begära något välde i Sveriges rike hädanefter, än som de
värdige herrar nu beskrifvit hafva». Detta blef Raseborgs lan m. m. i Finland, som till
betalning af hans skulder delvis skulle få behållas af arfvingarne äfven efter hans död.
Sverige styrdes nu en tid af riksföreståndaren biskop Kettil och ärkebiskop Jöns
i gemenskap, och den senare öfvertog åter befälet på Stockholms slott. Bägge
hugnades af rådet med förläningar och likaså deras anhängare och konung Karls
gamla vänner. Då riksföreståndaren i augusti bortrycktes af pesten, utsågs ärke-
biskopen till hans efterträdare, men det blef ett ganska kort regemente, hvilket
närmast berodde på den släktpolitik, som inleddes af den tottska ätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
