Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den skandinaviska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SKANDINAVISKA UNIONEN. 599
rike med den naiva motiveringen, att »vi hafva sport, det är ärkebiskopens vilja i
Trondhjem och riksens råds, som Norge och Sverige vilja vara hulde och trogne».
Efter att äfven från andra bygder hafva mottagit anmaning att komma till Norge
höll Karl ett rådsmöte i Arboga och gjorde därifrån en hastig ridt genom Norge
med fem hundra ryttare. På ett från Arboga utlyst möte i Hamar blef han i oktober
vald till konung äfven i sunnanfjällska Norge, och efter att hafva lemnat efter sig ett
par hundra ryttare till skydd för sina anhängare där for han vidare till Trondhjem,
där han kröntes till konung 20 november af ärkebiskop Aslak och biskop Gunnar
i Hamar och afgaf en konungaförsäkran, som tydligen är uppsatt efter Kristierns, men
dessutom till ärkebiskopens behag innehöll en bekräftelse på norska kyrkans friheter,
sådana de varit i Magnus Lagabötes dagar. Därefter ilade han hem till Sverige öfver
Jämtland. Det fanns nu två regeringar i Norge. I det nordanfjällska hade Kristierns
riksföreståndare, Aslak Bolt, nyss krönt konung Karl, och där blefvo de tvenne
riddare, som konungen nu satte vid hans sida, säkerligen åtlydda som Norges laga
regering. Men i det sunnanfjällska stod den enes riksföreståndare emot den andres,
och då den kraftige Hartvig Krummedike där innehade Akershus, måste Karl ila
från Stockholm, där han firade jul, till Akershus, som han belägrade på nyåret men
ej lyckades intaga. Där kom det till dagtingan, som innehöll, att tvisten om Norge
skulle hänskjutas till mötet i Halmstad men Karls anhängare i Norge under tiden
ej oroas.
Den öfverenskommelse, som de svenska och danska ombuden undertecknade i
Halmstad 13 maj bevisar, att konungavalet 1448 ingalunda var ett uttryck för den
svenska rådsaristokratiens önskningar, utan kommit till stånd under det tredubbla
trycket af tydlig lag, en bestämd folkmening och militäriskt öfvertag. Efter det
misslyckade tåget till Gottland kände sig rådsherrarne inför ett vidtutseende krig mot
Danmark i den grad som ställningens herrar, att de hänsköto frågan om Gottland
till ett blifvande möte mellan konungarne, men genast afgjorde tvisten om Norge så,
att de å Karls vägnar alldeles uppgåfvo alla anspråk på detta rike, och slutligen
ingingo en ny union, som skulle kunna inträda efter endera konungens död och i
alla händelser genomföras, sedan bägge voro döda. Dessa voro fördragets så att
säga officiella artiklar, men därjämte hafva rådsherrarne som goda vänner och
broder - det fanns köttsliga bröder och andra fränder å hvardera sidan - hemligen
lagt råd om sina personliga önskemål rörande rikenas inre styrelse.
Den närmaste följden af Halmstads dagtingan, som Karl såg sig tvungen att
bekräfta, var den, att Kristiern i största lugn kunde taga Norge i besittning och låta
kröna sig i Trondhjem, där den gamle ärkebiskopen dött i behaglig tid. På åter-
vägen ingicks i Bergen en unionstraktat mellan Danmark och Norge den 29 augusti
1450 af innehåll, att de båda rikena skulle till evig tid hafva samme konung och hålla
tillhopa i broderlig kärlek. Öfriga bestämmelser om likställighet o. d. hafva ingen
betydelse, men denna stod vid makt i mer än 350 år och medförde, att Norges
herreklass, som redan förut krympt samman och uppblandats, nu inom kort helt
och hållet gick upp i den danska adeln. Därmed upphörde ock den norska staten
att lefva sitt eget lif, ehuru den ännu en tid bevarade några tomma former.
Den i Halmstad aftalade inskränkningen i den svenske konungens makt öfver
länen fick ingen annan följd, än att han efter att hafva därom erhållit kunskap indrog
några af de viktigare slotten från sina ovänner och tillsatte mera pålitliga höfvitsmän.
I anledning däraf gick den mest komprometterade, Magnus Gren, öfver i dansk
tjenst och bar sedan afvog sköld mot sitt fädernesland. Det till sommaren 1451
utsatta fredsmötet mellan konungarne och deras råd kom visserligen till stånd, men
behandlade ingen af de dit hänskjutna tvistefrågorna utan Kristierns anspråk på
Doroteas morgongåfva, som danskarne ville hafva först afgjordt, men svenskarne afvisade
såsom obefogadt och hänsköto till skiljedom af påfven. Kristiern hade nämligen
med Danmarks rike också öfvertagit Kristofers unga änka, och den morgongåfva,
som Kristofer tilldelat henne i Sverige, Värmland och Närike eller ett vederlag af
15,000 gyllen, ville nu Kristiern använda som en inkörsport till det tredje af Nordens
riken. Som emellertid den svenske konungen denna gång tydligen själf utsett sina
ombud vid fredsmötet, fick detta intet annat resultat än att visa oförenligheten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
